Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon måtte således aldrig, tänkte han, ha
älskat honom riktigt, ej ens förr, innan barnet
kom! Detta föreföll ytterst märkvärdigt. Det
kändes som en kråssad illusion att tänka därpå.
»Du har väl ändå älskat mig en liten smula»,
yttrade han nästan blygt, med någon tillsats af
förebråelse.
»Jag har älskat dig gränslöst, Ragnar»,
utbrast hon. »Det har varit min förbannelse att
jag ej kunde glömma dig. Om dagen har jag
slutit mig till barnet och Fabian, men om natten
har jag nästan alltid legat vaken och tänkt på
dig. Det är just det besynnerliga.»
Och de tyckte bägge två att de voro be- .
synnerliga varelser, högst egendomliga, helt och
hållet olika andra män och kvinnor. De
fördjupade sig i förvåning öfver de märkvärdiga
motsägelser, hvilka bägge trodde sig ha upptäckt
i sina karaktärer. Den ene frågade hvad den
andre tyckte, och det blef ett lifligt
meningsbyte, som mynnade ut i en ömsesidig häpnad
öfver att de kunde sitta och tala så kallt om
sig själfva och sin kärlek, fastän de redan nästa
dag skulle skiljas, för att kanske aldrig återse
hvarandra.
»Jag är och förblir dock alltid din», sade
Dagmar slutligen, när hon måste gå ut i köket
och laga middagen.
»Och jag kommer aldrig att älska någon
annan än dig», försäkrade Ragnar, i den fasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
