Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutna, som uppfostran och andra
lefnadsomstän-digheter tvungit in i hans sätt, kastade han af
sig inför Lilli, som man kastar af sig en
besvärande högtidsdrägt, när man väl kommit hem
till sig själf. Och med slutenheten försvunno
tillgjordheten, pedanteriet, svårigheten att uttrycka
sjlg och alla dessa tryckande band, som han
dittills förgäfves sökt afskudda sig. Dysterheten,
som förut mer eller mindre legat öfver alla hans
stämningar, äfven dysterheten makade sig undan
alltmer, liksom skuggan för den allsmäktiga solen,
och gick småningom öfver i en hjärtlig
munterhet, tack vare just denna soliga öppenhet, som
utgjort hans ideal för mänsklig sammanlefnad
och som han nu äntligen kunde realisera gen t
emot en. Lilli förvånades öfver hans förändring.
Han var, påstod hon, i hemmet så olik den
Ragnar, som hon lärt känna på Björksätra, att
hön ibland frågade sig huruvida han vore samma
person. Han märkte själf sin förvandling. Han
pratade, log och skämtade ständigt, när han
med sin lilla hustru hvilade sig ut efter
förmiddagens arbete. Han strödde kring sig den ena
kvickheten efter den andra, som om han vore
född till humorist. Han sjöng med sin vackra,
men oskolade baryton, sjöng med hela den känsla,
hvaraf han var mäktig, han som förut nästan
blygts öfver att höra sin egen röst. Han
berättade historier med en öfvad berättares
färdighet och nonchalans, han som förut alltid af
förlägenhet kommit af sig, när han någon gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
