Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lära sig att med tilamod fördraga lifvets alla
motigheter.
För att kunna uppfostra Fausta på detta
sätt ville Ragnar behålla hänne hos sig själf
allt ifrån böljan. Och dessutom skulle det för
honom varit ett obeskrifligt stort offer att skiljas
vid den lilla kära varelsen.
Ända från det hon föddes hade han så godt
som varit både far och mor och sköterska för
hänne. Det hade mellan dem uppstått ett
förhållande af egendomlig art. Fausta, den
vek-hjärtade, friska, muntra, men på samma gång
ovanligt kloka ungen, som vid LiUis död knappast
var två år gammal, fick del af allt hvad han
tänkte och kände, vare sig gladt eller sorgligt,
fastän naturligtvis på ett sätt och i ett språk,
som lämpade sig för den lillas uppfattning. Hon
kallade honom »gosse lille», såsom hon hört
sin mor kalla honom.
När Fausta lärde sig tala, kom Ragnar en
gång att fråga hänne om hon kunde säga »tusen».
»Tusan», sade barnet.
»Nej, inte tusan, men tusen.»
»Tusan.»
»Du är själf en liten tusan. Kan du inte
säga ’tusen’?»
»Tusan», upprepade barnet.
Från den stunden använde Ragnar ibland på
skämt ordet tusan till den lilla, endast därför
att det roade honom att höra hänne uttala detta
ord — och snart inflickade både han och barnet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
