Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på sitt sätt om att den gamla tiden höll på att
efterträdas af en ny.
, De gamle sutto i kabinettet, omkring
kaffebordet, och väntade, med Fausta emellan sig.
Ragnar hälsade hjärtligt på gubben, som med
rörelse omfamnade och kysste honom. Det sk>g
honom genast, den iakttagelsen, att den tiden
var förbi, då gubbens närvaro lade band på honom.
Han tänkte för sig själf att han måtte undergått
en genomgripande utveckling under de fem år,
som han varit borta från hemmet.
Det var naturligtvis en mängd saker att tala
om, en mängd saker att fråga om. Men hvaije
samtal hann knappt att börja, förrän det af sig
själf afstannade, emedan Fausta helt och hållet
lade beslag på de gamles uppmärksamhet. Gubben
gaf visserligen ej så mycket med ord uttryck åt
sin förtjusning, men satt oafbrutet och småmysfce,
med blicken följande barnet i alla dess rörelser
och skälmskt försökande gripa tag i den lilla,
hvar gång hon sprang förbi hans stol.
»Men hvad i all världen är det barnet säger?»
utbrast gumman plötsligt. »Hon säger tusan.
Inte har du lärt hänne svära?»
»Svära? I Faustas mun är tusan ingen
svordom. Då svär du själf lika dugtigt, när du t. ex.
säger ’minsann’ eller Vasserra’, som ursprungligen
varit lika goda svordomar som ’tusan’.
-Svordomen ligger i meningen, inte i uttrycket.»
»Men — o nej, det är ju alldeles fasligt 1
Tänk om barnet säger ’tusan’, när hon blir stor?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
