Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under tiden kom en arbetare gående från
landsvägen framåt allén. Ragnar tvang med en
kraftansträngning gråten tillbaka. När arbetaren
gick förbi, kunde han med sin vanliga rättframhet
hälsa på honom och fråga hur det stod till. Han
såg att Paula, som aflägsnat sig ett litet stycke,
hade stannat under en lind och tittade bort öfver
åkern. Det kom öfver honom ett stilla lugn.
Han kände hur godt det gjort att riktigt fa gråta
ut, och han erfor en alldeles ny styrka. Han
kände att någonting vuxit i honom under denna
svåra stund.
Inom ett par sekunder stod han vid Paulas
sida. Hans hållning var manlig, hans blick fast,
hans stämma lugn.
»Ni har nyss sett mig oförlåtligt svag»,
yttrade han. »Men tro mig, det skall bli sista
gången.»
Hon såg på honom, liksom instämde hon i
hans yttrande, tyckte han.
»Men säg mig nu ärligt», fortfor han, »hur
kan ni så bestämdt påstå att ni aldrig kan bli
min hustru? Står någonting i vägen? Älskar
ni en annan?»
Hon betänkte sig.
»Det kan ju hända», sade hon.
Detta var en bitter missräkning för Ragnar.
Som en blixt flög den tanken igenom hans
hufvud, att han kanske skulle försöka slå den
andre ur brädet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
