Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Så fullt och fast som jag tror på gud.»
Ragnar började lifvas af hopp och mod.
»Ack, om jag kunde!» brast han ut.
»Ni måste.»
»För några år sedan skulle jag ha kunnat.
Nu är fantasien uttorkad, stilen skulle bli alltför
korrekt och färglös, och så har man redan sagt
hvad jag skulle kunna säga, och sagt det på
ett mycket bättre sätt. Jag är nu för gammal
att bötja, för gammal att täfla med de yngre,
som ha rikare begåfning, friskare krafter, större
kunskaper, mera själfförtroende, mera vind i
seglen.»
»Åh, ni går öfver dem allesamman», utbrast
Edela entusiastiskt.
Det flög som en blixt igenom honom att
hon möjligen älskade honom, denna kvinna.
Men det vore ju en löjlighet. Skulle hon drifva
gäck med honom?
»Fru Vancke,» sade han, »gör ni narr åt
mig?»
»Ser jag ut som jag gjorde narr?» frågade
hon och böjde sig fram emot honom.
»Inte kan ni för allvar påstå», fortfor han,
»att jag skulle ha samma begåfning som de
bäste bland våra yngre författare?»
»Begåfning? Det är inte fråga om
begåfning. I det fallet känner hvarken ni eller
jag er tillräckligt ännu, så länge ni inte har
försökt. Men ni går öfver dem ändå, jag vet inte
hur. Det ligger i er personlighet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
