Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frondin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mentarskolan, erhöll 1828 samma
befattning vid Maria skola, fick 1833
professors titel samt blef 1835
kyrkoherde i Karlstads stift (Sunne), 1836
kontraktsprost och 1845 teologie
doktor. 1840 invaldes han i svenska
akademien. Arb. led. af vitt. akad.
1834. Led. af vet. akad. 1847. Från
1847 åtnjöt F. ständigt tjenstledighet
från sin prästerliga befattning, för
att odeladt kunna egna sig ät literär
verksamhet. Död 1881. j
Som författare gjorde sig F. först
känd på vitterhetens område, genom
åtskilliga poem i fosforistisk anda,
genom novellen Brott och försoning
och genom sångspelet
Verndandsflic-kan. Derefter slog han sig på
historiskt författarskap, och under sin
lärare-period offentliggjorde han
jämväl några förtjenstfulla skrifter om
undervisningen, i hvilka han
oförtrutet och varmt kämpade för
folkbildningens höjande och för en
gemensam uppfostran för alla klasser.
1823 utkom första delen af hans
Berättelser ur svenska historien, hvilket
arbete fortsattes under hela hans
långa lif och afslutades kort före
hans död (46 delar 1823—79, till
frihetstidens slut). De första sex
delarna af dessa berättelser mottogos
med ett allljämt stigande bifall,
trängde ned till en mycket stor
allmänhet, väckte bland folket ett
varmare deltagande för den svenska
historien och förskaffade författaren
1831 ett årligt statsunderstöd. Också
voro dessa delar, genom den
biografiskt anlagda planen och det
åskådliga framställningssättet, i hög grad
egnade att med nöje läsas af hvaxje
svensk på hvilken bildningsgrad som
hälst. Men under fortsättningen
förändrades planen betydligt, berättaren
blef häfdaforskare, och arbetets
formella förtjenster skymdes alltmer af
åtskilliga fel: en stundom
framträdande partiskhet, bristande noggranheti
detaljer m. m. Den ifver, hvarmed
.högadelns talan i dessa berättelser
fördes, gaf 1845 anledning till en
flerårig literär strid, i hvilken F. och
Geijer stodo mot hvarandra som de
förnämste kämparna och under
hvilken den förre utgaf ett särskildt
arbete Om aristokratfördötnandet i
svenska historien (1845—50), som 1847
förskaffade honom en stor guldmedalj
af adeln. Den näst sista delen, som
innehåller en i hufvudsak fördömande
skildring af skalden Bellmans lif och
verksamhet, gaf likaledes anledning
till en fåjd, eller rättare till ett
häftigt angrepp på den då mycket
åldrige, men lika modige författaren (jfr
Eichhorn). 1860—62 utgaf F. en serie
(nio häften) Bidrag till Sveriges
lite-raturhistoria, som polemiskt skildra
den literär-politiska striden under
förra hälften af detta århundrade och
som framkallade flere särdeles bittra
kritiker. Bland hans öfriga
historiska arbeten märkas: Karakteristik
af tiden och de utmärkta handlande
personerna i Sverige från år 1592 till
1600 (1830 belönt med svenska
akademiens stora pris), Handlingar
rörande Sveriges historia (1836—43, ur
utländska arkiv), Orsakerna till den
historiska orättvisa, hvarmed catholska
tidchvarfvet blifvit i Sverige
behand-ladt (1847), Äreminne öfver Gr ef ve
E. Dahlberg (1851) och Bidrag till
Sveriges historia efter 1772 (utg. 1882).
Såsom läroboksförfattare har F. ett
framstående rum genom sin länge
begagnade Svensk språklära (1824,
13:de uppl. 1865), hvilken alltifrån
fjerde upplagan som bihang
innehållit en öfversigt af den svenska
litera-turhistorien. Han författade
dessutom en Jemförelse mellan
psalmböckerna af 1695 och 1819 (1854), en
minnesteckning öfver J. O. Wallin
(inträdestal i svenska akademien),
åtskilliga predikningar m. m. 1884
utgaf hans dotter Eva Andreetta F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
