Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Ljung mumlade. Medardus sa:
Ja, jag bara frågar. Trött är jag som en sill
och inte kan jag sitta. Jag får väl ligga på magen
så länge.
Han lade sig på golvet och vi bidade tysta,
vad nu skulle ske. Det dröjde inte länge, förrän
dörren öppnades och en lärare ropade: Ljung!
Nu visste vi, att han var fast. Ljung reste sig
långsamt och gick som om han haft beck under
fötterna. Medardus sa:
Ni ska se, att han inte får hälften så mycket
smörj som jag.
Vi frågade, varför han bekänt, när det inte var
sant; han sa:
Det var inte fråga om att tala sant utan det var
fråga om att bekänna. Endera skulle jag bekänna
att jag tagit dosan eller också skulle jagi bekänna
att någon annan tagit den. Jag visste, att det var
Ljung och engång var jag på vippen att säga det.
Men då hade jag redan fått så mycket smörj så
jag tyckte det var försmädligt, att de skulle få veta
något.
Nu slipper du att bli relegerad! tröstade vi.
Tack, sa Medardus, men det har ingen fara.
Jag behöver bara gå till polisen med borgmästarens
hundsvans, så blir jag kvitt hela eländet. Räcker
inte det, så finns det gatlyktor och fönsterrutor
i den här staden.
När vi suttit en stund och pratat, kom
vaktmästaren och gav oss lov att gå hem. Ljung hade
bekänt utan smörj. Han tredskades blott på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
