Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är något, som man får vara beredd på i skärgården. Flundror
liksom abborre och torsk är billiga fiskar, och dem ägnar man
sig åt huvudsakligen för att ha någon inkomst medan sillfisket
ligger nere. Under de sista åren har det ibland uppträtt en
underlig sjukdom bland torskarna. En del av dem har, när man
får upp dem på torskrevarna, ett otäckt utseende. Kroppen är |
smal och mager som en ålstjärt och huvudena enormt stora, likaså
ögonen. Skär man upp sådana ”lustorskar”, är de fläckiga i köttet
och levern är skrumpen. De duger knappast att äta, inte ens sälen,
Östersjöns värsta tjuvfiskare, vill ha dem. David Johansson visade
"mig en gång en torsklina, som han nyss tagit upp. Minen var
bekymrad, och det fanns verkligen anledning därtill. Ett tjugotal
lustorskar med spöklika ögon stirrade dumt på mig. Här och var
mellan dem satt det i revarna huvuden av friska, normala torskar,
men - bara huvuden. Resten hade sälen ätit upp. ”Tänk”, sade
David, ”att den otäcka själen kunde vara så fräck, att han satte
sig till och kalasa på min rev medan jag halade in den. Och det
var en baddare att äta fort. Han åt fortare än jag kunde hala in.
Ändå hann han med att välja och rata bland torskarna. Troligen
hade han smält maten, innan jag fick upp revarna i båten. Och
så har man fått kosta på bete för att duka middag åt sådana
där odjur! Inga förtjänster, bara förluster!”
Ja, det kan man verkligen säga. Före första världskriget var
en ostkustfiskares inkomst i genomsnitt ungefär en fjärdedel av
vad en bondes var. Hårt slit från bittida till sent var en förut-
sättning för att kunna klara livhanken. Under första världskriget
skedde en förändring. Varenda fiskstjärt, som fördes i land, mot-
togs med uppräckta händer. Och betalningen var god. Pengarna
började vandra ut till de små, låga fiskestugorna. Det var då ett
rent nöje för händelöparna att fara till staden med fisk. ”Jag
minns”, berättar David Johansson, ”hur folk kantade fiskhamnen,
när vi kom in. Om jag försökte gå till Edlund med fisken, höll
jag på att bli lynchad. Folk, som jag aldrig sett förr, slog mig
på axeln och sade: ”Åt mig har du väl alltid en torsk, David”.
Men se, vilka trick som helst gick inte. Folk fick vackert ordna
kö. Och jag tog inte mer av den sista än av den första.” David
är trevlig. Han har alltid mycket att berätta. Allt det han säger
är visserligen inte sant. Men vad gör det. Han berättar roligt,
J4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
