Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingen förvånade sig heller däröfver, att Maria
Antonovnas man, Dimitri Lvovitsj Narysjkin, fann sig i att
bekläda två befattningar: den officiella af öfverhofmästare
och den icke officiella af »öfverseende äkta man» eller,
som skämtarna sade, »stormästare af hornbärarnas
frimurarloge». Den dygdiga kejsarinnan Maria Feodorovna
skref till den dygdiga makan Maria Antonovna: »Er
gemål fägnar mig genom att tala om er med en kärlek,
som jag tror få hustrur kunna berömma sig af.»
Älskaren var för öfrigt ej mindre öfverseende än
mannen. En gång öfverraskade han Maria Antonovna
tillsammans med sin adjutant. Men hon förstod öfvertyga
kejsaren, att ingenting förefallit, och han trodde mera på
henne än på sina egna ögon.
— — — — — — — — — — — — — — —
Bägge kejsarens döttrar med Elisabet Alexejevna
dogo i späd ålder. Hans första dotter med Maria
Antonovna dog också. Den andra, Sofia, förblef vid lif men
hade ända från barnaåren svagt bröst. Man befarade
lungsot. Detta sista och enda barn, som Alexander
räknade för sitt — med orätt ansågo somliga — var hans
älskling.
Tack vare sin farbror, gammal vän i huset, stod
äfven furst Valerian Michajlovitsj på förtrolig fot med
Narysjkins. Sofia höll af honom som en bror. Han
älskade henne mera än som en syster, ehuru han icke
själf visste af det. Långa tider voro de skilda åt —
Sofia skickades ofta till södern — och skenbart glömde
de bort hvarandra, men när de sedan träffades, lefde
genast den gamla förtroligheten upp.
— En bättre man kan Sofosjka inte få, — brukade
Maria Antonovna säga.
Men på kongressen i Verona presenterade kejsaren
för henne en annan friare, grefve Andrej Petrovitsj
Sjuvalov, en ung diplomat af Metternichska skolan, nyligen
anställd i departementet för utrikes ärenden.
Liksom alla af släkten Sjuvalov var grefven Andrej
smidig, förslagen och fint inställsam, »en kalf som diar
två mödrar». Men sådana karaktärer behagade kejsaren.
Gamla grefvinnan, friarens mor, som länge bott i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
