- Project Runeberg -  Alexander I /
333

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

333

— Du lider af en falsk blygsel, — brukade mamma
ofta säga till mig. — Så snart man stöter undan dig,
går du själf och gömmer dig, börjar blygas och smyger
dig utefter väggen, så att ingen skall se dig. Man måste
vara mera själfsäker. Det är nödvändigt i din ställning.

Ja i hela mitt lif smyger jag mig utefter väggen.
Jag låtsar som om jag inte funnes. Jag försöker att inte
finnas. Som det står i Skriften: »Må kvinnorna tiga».

Jag är endast kvinna, jag är för mycket kvinna.

* *

Gjorde jag rätt, när jag kufvade, dödade mitt eget
jag för hans skull? Kanske borde jag ha rest mig?
Kanske hade jag gjort rättare, om jag rest mig?

Men nu är det för sent. Han behöfver mig nu,
behöfver mera än någonsin min vilja, min kraft, min hjälp
— men jag har intet att ge honom, ty det finns
ingenting hos mig. En död vid en lefvandes sida. Ibland
kommer han till mig, som om han alltjämt hoppades, vill
säga något och väntar på att jag skall börja tala; men
jag har inga ord, och vi tiga båda, och tala vi, så liknar
det ett samtal mellan döfstumma.

Jag vet inte hvad det är med honom, jag ser bara,
att han har det svårt som aldrig förr. Och jag kan inte
hjälpa honom, jag kan ingenting göra för honom. Jag
måste åse, hur han förgås — och intet, intet kan
jag göra.

Yi äro som två drunknande; vi haka oss fast vid
hvarandra och draga hvarandra till botten.

Om jag ensam bär skulden, så förlåt mig, Herre!
Du har själf skapat mig sådan. Jag förmår ingenting,
jag vill ingenting, jag vet ingenting — jag endast älskar.

Men om vi båda äro skyldiga, så straffa mig men

inte honom, tag min själ som lösen för honom .. .

* *

*



Hon slöt dagboken med en känsla af att dess slut
var hennes slut.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 17 17:05:07 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/merealex/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free