Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
sof jag på en soffa, men där blef jag uppäten af ohyra,
och nu ligger jag på bordet där borta som ett lik. Det
erinrar om döden och är nyttigt för själen. Ja jag har
det bra alltigenom. Det finns bara för mycket spindlar:
araignée du matinchagrin.
— Ar ni vidskeplig?
— Mycket. Jag har för längesen kommit på det
klara med, att i otron finns mindre logik och mera
orimlighet än i den allra orimligaste tro.
Något af allvar glimtade fram bakom skämtet men
försvann genast.
— Behaga inte herrarna en pipa? Härlig tobak,
direkt från Konstantinopel.
Ett doftande moln fyllde rummet.
— Judisk tjurja och dyrbar tobak — jaså, det är
så ni späker ert kött! — skrattade Jusjnevski.
— Ja Gud förlåte mig, men jag kan inte undvara
min pipa, — och Lunin skrattade själf — ett
okonst-ladt, godmodigt skratt, som förvånade Golitsyn; han
hade fått för sig, att Lunin inte kunde skratta
okonst-ladt. Han fann honom osympatisk, men ändå betraktade
han honom med en känsla af att detta var ett utseende,
som man aldrig glömde, när man en gång sett det.
Han var öfver fyrtio år men såg ut nästan som
en yngling: lång, smärt, välväxt och senfullt mager som
alla friska och spänstiga friluftsmänniskor. Rösten var
skarp och genomträngande, också en friluftsröst. De
små bruna ögonen hade den hvassa, spejande blick, som
brukar utmärka goda skyttar och jägare. Det
evinner-liga småleendet hade plöjt två fåror kring munnen, som
föreföllo glädtiga; men mellan de ojämna ögonbrynen —
det vänstra var litet högre än det andra — löpte två
andra fåror, som voro alldeles olika dem kring munnen,
stränga, sorgsna. Hela ansiktet var sällsamt skiftande:
än lilvades det plötsligt, än blef det lika plötsligt
orörligt och dödt. Den skarpt fixerande blicken hade något
tungt men på samma gång vänligt och tilldragande.
Hela tiden kände Golitsyn den hvila på sig och kunde
ej komma loss från den; äfven om Lunin sett på honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
