Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 5. KULLAN I DÖDA SKOGEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men förgäfves voro rop och skrikande.
Den gamle Michiol vandrade sjelf med stapplande steg
vägen tillbaka. Flere personer, som ämnade sig till kyrkan,
träffades och förenade sig med de sökande.
Den döda skogen blef lefvande, då den genomströfvades på
alla håll af det ropande dalfolket.
Slutligen, efter tvenne timmars ihärdigt sökande, fann man
på en afsides plats den galna Marit, som satt och sjöng för
lisskullan. Men lisskullan var blodfläckad och död. En blodig
knif låg bredvid kullan.
Det var lätt att göra sig ett begrepp om det uppträde,
som förefallit.
Den galna. Marit greps och fördes till länsmannen, medan
det mördade barnet hemfördes af Katred och den gamle.
Då Michiol och Katred hemkommo, var det med en
naturlig fruktan att Börta skulle i sin förtviflan förgå sig, som
de inträdde på gården. Lyckligtvis träffades Gunnar först.
Då han blef varse de ankommande, skyndade han att
möta dem för att fråga efter sin lilla flicka. Vid åsynen
af Katred, som bar det i ett skynke insvepta liket, utbrast han: ”ja
så, lisskullan har somnat!”
”Ja”, svarade Michiol, ”hon har somnat”.
Men den gamles uppsyn och ljudet af hans röst
genomträngde den unge mannen med en förfärlig aning. Han
störtade till och ryckte undan skynket, som hetäckte det mördade
barnets ansigte. Det var betäckt med blod.
”Gunnar!” sade den gamle: ”Guds hand har träffat dig.
Ditt barn är dödt!”
Den unga kraftfulle mannen darrade till, och stod
derefter stel och liksom slagen af åskan.
Katred nedlade derefter sin börda på förstugubron och,
utan att yttra ett ord, skyndade in i huset.
Snart kom också Börta.
Vid åsynen af Gunnar och Michiol samt det lilla liket,
utbrast Börta i förtviflade rop. Hennes smärta ville ej antaga
någon besinning, utan det djupt sårade modershjertat utgjöt sig
i vilda skri, i häftiga förbannelser öfver både Gunnar och den
gamle.
Då Matths kom tillstädes, bleknade han först af fasa och
kunde knappt finna luft i sitt bröst till den bäfvande frågan:
”huru har det gått till?”
”Huru har det gått till?” utropade också nu de båda
sörjande föräldrarna.
Den gamle satte sig ned bredvid den döda och samlade,
ehuru afbruten af ångestfulla snyftningar, sina tankar, så
att han kunde berätta hvad man visste.
Under berättelsen, som Matths afhört med den mäst spända
oro, lugnade sig dock småningom hans drag, och slutligen,
sedan den gamle berättat allt, sade han till Gunnar: ”Var du
tröst, broder! Herren har ännu icke öfvergifvit oss, fast han
pröfvar oss strängeliga.”
Dervid begaf sig Matths in i stugan. Han såg der Katred
som låg på knä och höll sin gosse i famnen.
Då mannen närmade sig och lade handen på hennes axel
såg hon upp genom tårar.
”Ja, Katred!” sade han med djup röst! ”tacka du Gud af
allt hjerta, att han styrt alltsammans. Bed att det icke blifver
en förbannelse för vårt barn, det som ser ut som en välsignelse!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
