Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- DALARNE. 8. KYRKFÄRDEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DALARNE.
8.
KYRKFÄRDEN.
En söndagsmorgon om sommaren vid Mora kyrka erbjuder en
storartad tafla ur folklifvet. Från de talrika byarna rundtomkring
Siljans stränder ila då båtar till kyrkorna i Leksand, Rättvik och
Mora, de trenne kyrksocknar, som omsluta sjön och dess holme»
Sollerön. Sjelfve de trenne kyrkorna äro prydliga och deras torn
synas rundtomkring den blåa sjön, som kallas "Dalarnas öga."
Mora är den förnämsta af Socknarna, liksom dess kyrka eger
den största märkvärdigheten af sina historiska minnen. Folket
i Mora är det mest ansedda. "Morakarlen vet hvad han är
och betyder", yttrade en man» som väl kände Dalarne,” — hvad
han har betydt, om man så vill» och det lönar mödan att, till
samtal, kosta på honom en timma af sjelfva nattron. Hans
försprång i förståndsgåfvor långt framför grannarna, på alla
sidor kunna vi, utan att ändock göra hans lärare orätt, antaga
såsom ett naturens verk, ty denna torde ej verka endast i det
personliga, utan äfven i massa. Det klingar hos dalkarlen, och
kanske främst hos Morakarlen, en helt annan lifssträng, än hos
upplänningen och vestmanlänningen, mera klar och bestämd;
och om det äfven numera är blott ett efterljud af hvad det
varit, så är det dock någonting, som tyder på fast botten och som
frapperar, då man kommer nerifrån slättbygdens mera ton- och
tacktlösa folk. Bland dalkarlarnes aktningsvärda drag må
anmärkas deras beredvillighet att offra åt det allmänna. Man
behöfver endast se den väldiga kyrkan med sitt dyrbara
koppartak och jemföra den med de oansenliga stugorna, i hvilka
folket saknar icke blott allt öfverflöd, utan till och med
beqvämlighet.”
En kyrkbåt, som nalkas Mora, innehåller merendels hela
dalkarlsfamiljer, så att stundom i hela byn endast de sjuka och
de, som äro nödvändiga för att vårda dem, lemnas hemma. De
aldraäldsta, liksom dibarnen, medföras till helgedomen.
Vid en udde, prydd af en grupp albuskar, skred en
söndagsmorgon en af de mindre båtarna förbi. Den starke Tomt
Matths Pehrsson satt vid styret. Gamla farmor läste i sin
psalmbok. Hustrun matade det yngsta barnet. Pojkarne suto i
fören, drängarne rodde och kullorna, liksom morfar, betraktade
barnet. Då hördes hastigt ur albuskarna en besynnerlig sång.
Orden lydde:
”Först gaf jag mig bort åt en fager unger man,
Allt uppå liljeblomstrande täckter;
Så gåfvo de mig uti fångshuset in;
Tolf år så har jag sutit der med sorgen,
För linden han bär löf, och löfven falla af,
Och jorden bär alla gröna skogar."
Båten stannade, och alla lyssnade på den oväntade sången.
Men starke Matths utropade: "Lägg till vid udden, gossar!
Det är något besynnerligt på färde, det är säkert. Ingen skall
väl just sjunga en så verldslig visa på söndagsmorgon.”
"Det är sjöfrun, far!" utbrast gamla farmor. "Lägg icke
till, hon vill besvika oss!"
”Har ingen fara!" utbrast Matths. "Vi vilja se hvem
det är.”
Båten roddes snart intill alarna och på Matthses
tillsägelse hoppade en af drängarna i land, för att se sig omkring bland
de täta träden.
Men snart kom drängen blek och häpen tillblka. "Det är
sjöfrun!" sade han. "Hon är klädd som en leksandskulla och
knifven har hon i hand."
”Låt mig sjelf se!” yttrade Matths och steg äfven i land,
oaktadt alla qvinnfolkens invändningar.
Han kom också tillbaka efter några minuter. "Det är den
tokiga kullan från Djura," sade han. "Hon har sluppit ut nu
från Fahlun, och derinne mellan träden sitter hon och qväder
sina visor. Låt oss be Gud för henne!"
"Den tokigt kullan?" upprepade alla, med frågande blickar.
”Hon heter Marit," upplyste starke Matths: "Och saken
var före för många år sedan, då jag var nämndeman. Marit
hade blifvit tokig, då skogselden bröt ut på Djuramon. Och i
galenskapen stal hon ett barn, som tillhörde Gunnar Michiols
hustru, och dräpte barnet i den döda skogen. Då grepo de
henne och förde henne till länsman. Vid extratinget läto de
syna henne af läkare, och som hon var mindre vetande» sattes
hon i dårekistan. Derifrån har hon blifvit utsläppt och stryker
nu omkring har jag hört. Hon gör ingen menniska förnär,
utan bara sjunger sina visor."
"Men det är ogudaktigt, att hon sjunger dem på
sabbathsmorgonen,” anmärkte farmor.
"Hon är mindre vetande, den arma kullan! Men ro på
gossar! Vi komma visst denna gången sist till kyrkan.”
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0039.html
