- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
21

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 10. DINGLAN

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

DALARNE.

10.
DINGLAN.



Den som besöker en dalkarls-stuga, finner der månget föremål,
som är alltför eget för ort och ställe, för att synas i den så
kallade bildade verlden. De uppfinningar, som utgöra almogens
egentliga öfverflöd, äro oftast lika enkla som sinnrika. Då de
bildades barn slumra i en vagga, söker dalkarln åt sitt till
arbete i jorden bestämda barn, en mera upphöjd och sväfvande
plats. Den hängmatta, hvari dalkarlens arfvinge gungas till
sömns, är förfärdigad af ett kalfskinn och fästad vid en af
sparrarne i taket. Den är onekligen äfven beqväm för modren,
emedan den icke så oupphörligt upptager hennes tid, som en
vanlig vagga.

En vacker dag satt Sting Anders Matthsons unga hustru i
deras solvarma hem, sysselsatt med det moderliga bestyret att
bjuda sitt yngsta barn dess bästa näring, medan det ett år äldre
barnet gungade i dinglan.

Hastigt trädde hennes man utanföre till det öppna fönstret.
Anders, upplifvad af fadersglädje, såg på de sina, log åt den
småblyga hustrun, och grep drickskannan, för att vederqvicka sig
i solvärmen.

”Det var mig omöjligt,” sade han, med sin vanliga
fryntlighet, ”att gå till fäbodarne innan jag sett till dig och våra
små. Hvad menar du, Elin, skulle jag taga med kärran, och
köra dit i dag. Man kan godt komma fram utmed Wåm-ån,
och jag kunde så mycket förr vara tillbaka. Dessutom har väl
mor både yste och annat, så mycket att det tål vid att taga häst
och kärra med.”

”Som du vill, Anders. Men jag tror att mor kommer hit
i dag.”

”Du menar svärmor från Leksand.”

”Ja visst: hon skulle komma, sade hon, fjorton dagar efter
midsommar.”

”Om jag visste att hon kom, så skulle vi allesammans fara
upp till våra fäbodar.”

”Hon skulle nog gerna följa med.”

”Rusta dig då i ordning, Elin. Kommer hon i dag, så åka
vi i morgon.”

”Men din mor, Anders, har aldrig gerna sett min, allt
sedan olyckan med min lilla syster.

”Nu mera är allt godt igen. Det var den galna kullan,
som var skulden till alltsammans.”

”Vet du hvar hon nu är, Anders.”

”Jag hörde i förgår af nämdeman Toms Matths Person att
hon ännu stryker omkring i skogarne bort vid Mora. Så länge
hon lefver, har din mor ändå aldrig någon rätt ro.”

”Rätt har du i det, Anders! Så mycket vet jag att hon
gjort min mor mera ondt än hon någonsin kan förlåta. Min far
har också haft ondt af henne.”

”Ja, ja, sådana förvillelser, som Marits, äro förskräckeliga.”

”Och likväl har den stackars Marit icke menat så illa.”

”Storfar sade en gång: inför Gud har den enfaldiga på jorden
visserligen långt mindre ansvar, men det är lättare att ibland
menniskor taga sig ut med den, som är elak men klok, än den
som är from men oförståndig. Detta tyckte jag en gång lät ganska
illa, men nu finner jag att storfar hade nog sina skäl.”

”Men Marit var ingalunda enfaldig, efter hvad jag hört.”

”Just derföre blef hon tokig. Det är väl, att hon icke vet
hvar vi bo, eljest hade hon nog sökt upp oss. Nu är jag rädd
för henne, sedan vi ha barn.”

”Den enda som rådde på henne, var ju storfar?”

”Ja, jag har hört att hon hotat svärmor, och att svärmor
hittat på att ropa på Michiol, så att Marit ger sig på flykten.
Hon är rädd för bara Michiols namn.”

”Så ha vi vår lilla Michiol att ropa på.”

”Då rår han mycket, fast han är liten,” skrattade Elin.

”Så rusta dig i ordning så snart svärmor kommer!”

Med dessa ord drog sig mannen tillbaka och lemnade sin
hustru med hennes bestyr.

Hustrun blef ensam med sina små. Hennes tankar flögo
bort till skogen, der en annan afdelning af familjen var
församlad. Hon delade sin själs omsorger mellan tvenne hem:
det ena, det ljufva, varma, der hon befann sig med make och
barn; det andra, det mörka, aflägsna, der medlen bereddes, att
freda det första för vinterns bekymmer. Emellan dem båda
sväfvade, såsom en dyster skugga, föreställningen af den
vansinniga, irrande kullan, som ansågs såsom en farlig fiende för
alla barn.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free