Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- DALARNE. 11. FÄBODARNE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DALARNE.
11.
FÄBODARNE.
Seden att följa kreaturen om sommaren långt bort från hemmet
till så kallade fäbodar på till och med några mils afstånd
i de djupa skogsmarkerna, är urgammal. Innan fäbodarne så
småningom hunnit blifva beständiga bostäder, i den mån äfven
skogarna öppnas för odlingar, kunde de anses såsom dalfolkets
sommarnöjen; och likväl voro foror och arbete aldrig strängare,
än just i de ensliga skogstrakterna. Qvinnor och barn äro der
sysselsatta med mödor, till hvilka endast sommarens varma sol
synes lifva och de djupa skogarnas underbara dofter gifva
kraft.
Vid fäbodarna samla qvinnorna och barnen det nödbrödsämne,
som i hårda år måste göra kakan drygare om också mindre
födande i den fattiges hus: barken. Kring fäbodkojan torkas
de barkrimsor, som skola malas tillsammans med säden.
Der samlas den lilla hjordens afkastning, som är för dyrbar, för
att af folket sjelft förtäras, åtminstone i hvardagslag. Der
klippas fåren, der skäres näfvern, der göras i allmänhet sommarens
skogsarbeten. Och förrådet af ost och smör, och ull kan blifva
temligen betydligt — om inga olyckor inträffa.
Det var en vacker sommardag i skogen. Från qvinnornas
arbeten vid fäbodstugan, gingo ett par gossar ut. Den ena blåste
i sin lur dessa besynnerliga toner, som liksom särskildt äro
skapade att rulla hän genom skog och dal mellan fjerrblå
bergskullar. Den andra var klädd i blotta skjortan och kastade, då
han hörde tonerna, en börda bark ifrån sig samt sprang till
den andra.
Båda begåfvo sig muntert inåt skogen.
En skog, med sin väldiga vegetation af skyhöga, evigtgröna
furor, huru skön är icke dess anblick! Huru rik tyckes den
vara! Ja, huru dyrbar skulle icke köpmannen i en af verldens
hufvudstäder anse denna samling af mastträd, som stå upp
i den aflägsna, obefarna fjelldalen och nödgas multna på sin rot,
i den mån som höststormarna hinna att här och der kullkasta en
af de föråldrade och uttorkade stammarna! Huru härlig står icke
urskogen i sin vördnadsbjudande prakt! Och dock — det är en
ökens prakt! Hungersnöden bor under dessa jätteskuggor; en
tänkande menniska förgås i denna grönska. Här bor döden i den
ståliga parken.
Eller huru ofta händer det icke att ett barn, en ung flicka,
en eljest oförskräckt vallgosse går vilse i den gränslösa
labyrinten bland tufvorna och snåren? Gungande kärr stänga plötsligt
vägen. De glesa bären stilla icke hungern. Intet ljud af
menniskoröster, intet spår af medlidande anförvandter! Efter någon
tid hittas den till döds hungrande, af nattfrosterna brutna
varelsen. — Man har saknat den vilsegångna, och deraf vet man
hvems liket är. —
I skogen vid fäbodarna infinna sig stundom fruktansvärda
gäster.
De tvenne gossarna följde temligen länge en väg, som just
förde till deras hem, ehuru det var aflägset. De hade hört ett
ord, som ingaf dem den tanken, att någon kunde komma från
hemmet och besöka fäbodarna.
Vid foten af en bergskulle lyssnade de en stund.
Hastigt begynte den större gossen klättra uppföre berget.
”Jag skall blåsa deruppe,” sade han.
Den yngre följde, utan att akta att han var barfotad. Han
trängde, ehuru halfnaken, raskt emellan snåren, och det tycktes,
som hans skinn varit ganska härdadt, ty han afklädde slutligen
sjelfva skjortan, emedan en rispa i den var fruktansvärdare än en
i den mindre ömtåtiga kroppen.
Utsigten från klippans topp var vidsträckt och skön. Men
den roade gossarna mindre, än åsynen af en dal, en besynnerligt
vild klyfta på andra sidan klippan.
Den äldre dröjde icke att klättra ned, och den yngre följde
honom.
Då gossarna mellan snåren hunnit ned till dalbottnen,
funno de ett stort kullblåst träd och mellan dess rötter ett stort
bo af mossa, ljung och granris. I boet lågo tvenne djur,
gråaktiga med hvita ringar om halsarna. Det var tvenne
björnungar. Med den oförvägenhet, som tillhör skogsboar, rusade
den äldre gossen öfver de båda ungarna och grep dem i halsen.
De försökte hvarken att bitas eller skrika, innan han gjort
rännsnaror af sina strumpeband, och fängslat dem, så att de genast
kunde strypas.
”Nu skynda vi härifrån, Michiol,” sade gossen, i det han
lät sin nakna kamrat släpa den ena ungen, liksom han sjelf
släpade den andra.
Uppför berget sträfvade nu barnen med sitt rof. Den såsom
en vilde blottade pojken, utan det ringaste försvarsvapen, släpade
dock med den största ifvern sin halfdöda fiende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0053.html
