Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- LAPPLAND. 1. VELKOG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LAPPLAND.
1.
VELKOG.
Den höga Norden är fattigdomens hem, men en ädel
fattigdoms. Naturen sjelf uppdukar der ingen rikedom, jemförlig
med de sydliga, solvarma nejdernas. Men öknarnas fattiga
folk, ehtum vanlottadt i den yttre verlden, saknar dock icke de
själens egenskaper, hvilka kunna göra menniskan rik och
mäktig i sin inre verld. Försakelsen har ammat fjällets vandrande
son, nöden har varit hans trogna vän; men just genom en
sådan hård uppfostran hafva modet, kraften, oberoendet och
frihetskänslan utvecklat sig i hans inre. Der har bildat sig en
god jordmån för den ädla säd, som det Heliga Ordet utsår i
menniskohjertan. Djupa och upprörande lidelser, mäktigt
ingripande erfarenheter och religionens ljus verka äfven hos
nomaderna en bildning, i hvilken vi igenkänna den ädlare
mensklighetens och christendomens syskondrag.
Dödens och ödslighetens makter, som herrska på fjällens
höjder, befinna sig i en oupphörlig strid emot lifvets och
vegetationens, som arbeta att i dalarna utbreda sitt välde. Emellan
dessa kämpande makter befinner sig ett område, der just
sjelfva striden föres, men ingendera är rådande. Der är gränsen
mellan skogen och fjället; men det är en gräns, som icke
bestämdes af någon landtmätares lina, ty ömsom framsticka
tecken till vegetation på fjällets solsidor, ömsom höjer en ödslig
bergkant sin isiga hjessa midt i skogen. Det är på den
obestämda gränsen, som också fjällfolket och de svenska
nybyggarne möta hvarandra med den så farliga frågan om mitt och
ditt. Der föres, liksom i naturen, ett krig i samhället: der
mötas och kämpa åkerbruket och nomadlifvet
Det var en klar vinternatt, som med stjernor och norrsken
strålade öfver fjellet Vaddo-Tjavelk, vid hvars fot, i en
skogsbacke, Nalta-Lanni hade uppslagit sin flyttbara bostad för
några veckor. Den vallmarsbeklädda kåtan reste sin gråa
kägelformiga skepnad mellan trädens stammar, och under det lätta
takets skygd hvilade den förmögne och aktade Lappmannens
husfolk. Han sjelf var vaken i natten och stod på öfversta
toppen af skogsbacken icke långt ifrån kåtan.
Nalta-Lanni hvälfde besynnerliga tankar i sitt hufvud.
Han var en af dessa varelser, hvilka naturen, i en stund af
lycklig ingifvelse, begåfvat med de bista egenskaper i fall
jemnvigt, så att ingen öfverdrift gjort dem mera utmärkta, än som
är förenligt med deras känsla af belåtenhet. Lannis föräldrar
hade, med en omsorg och eftertanka, som icke alltid träffas
hos fjällfolket, sökt att förskaffa sin son den största skatt af
klokhet, som kunde förvärfvas. De hade derföre, sedan han af
modren lärt läsa, låtit honom tillbringa ett helt år hos
kyrkoherden i församlingen. Denne, en man af ett redbart sinne,
med värma för sitt herdekall, hade omfattat den unga
lappgossen med särskild välvilja, och i hans själ nedlagt frön till
ett högre vetande, än som i allmänhet plägar falla på
fjällfolkets lott. Lanni ansågs derföre för den klokaste mannen i
fjälltrakten vidt omkring. Också visste han att, med en
förbehållsamhet, som eljest icke är vanlig Lapparna emellan, ingifva
dem en hög tanka om de kunskaper han förvärfvat hos
presten. Hans enskilda lif tycktes likväl föga skilja sig från den
öfriga stammens. Han hade, utan att föräldrarna rådfrågat
hans tycke, vid tjugu års ålder blifvit gift med en tio år äldre
qvinna. Emedan hans renhjord var talrik, hade han mera
husfolk än vanligt, och detta bestod af fattiga anförvandter, som
förlorat sina hjordar och som nu förenat det lilla de egde hos
honom, eller, såsom det heter på deras språk, ”samlat i
honom.” Lannis hydda innehöll derföre endast ett hushåll,
nemligen hans eget, som utgjordes af åtta personer.
I den klara vinternatten, då vår berättelse tager sin
början, öfversåg Lanni med en egen känsla af sjelfbehag den trakt,
öfver hvilken han var herre. I den kringströfvande mannens
bröst klappade medvetandet af ett husbondvälde, hvilket ingen
af hans omgifning jäfvade; men det var en fremmande känsla,
sm nu alstrade ett beslut i hans själ. Han steg på sina
skidor och lockade, med en vink, en af sina hundar att följa sig.
Med spjutstafven, som Lapparne begagna, då de ränna på sina
skidor, gaf han sig fart utför höjden, och snart ilade han
utför de höjder, som utgöra Vaddo-Tjavelks fot, och öfver
gränsen af skogen, nedåt de trakter, der svenska nybyggen ligga
kringströdda vid elfstränder och insjöar.
Emellan de Svenska nybyggena, hvilkas stugor han, då
det led emot morgonen, såg uppsända sina ljusa rökhvirflar mot
himlen, ilade fjällsonen sin tysta väg. Den flämtande
hunden förmådde knappast följa honom, då han, på de snabba
skarskidorna, åkte ned på en insjö, hvilken öppnade för honom en
vidsträckt, jemn väg, ända till det mål han sökte. Det var en
fiskarlapps boning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0087.html
