Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomman på Kinnekulle - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liljensparre dit och försvarade det darrande
djuret, som dess fyrfotade förföljare, äfven sedan
de blifvit bundna, tycktes vilja uppsluka med
rofgiriga blickar.
Anna Posse, något blek af förskräckelsen,
helsade likväl med artighet på Herr Stallmästaren,
emedan hon genast kunde förstå, att han
visst icke velat skjuta hennes gunstling, om han
känt att det var den, och dessutom nu fann det
stackars djuret alldeles oskadadt. Att hans
skicklighet att skjuta genom denna händelse kunde
möjligtvis anses för tvifvelaktig, förringade icke
det minsta hans värde i hennes ögon.
Då Liljensparre fått höra, att han skjutit
på Annas hind, fattades han hastigt af den
tanken, att Jöran med flit velat narra honom
dertill. Med ökad förtrytelse tilltalade han honom:
"Det var rätt lyckligt, att jag den gången hade
ett sådant gevär! Men hade jag träffat Diana,
så hade jag väl också träffat med ett annat skott
strax derefter.” Hans förtörnade blick på Jöran
var ganska betydelsefull.
Jöran bet tänderna vildt tillsammans: ”Jag
är road att skjuta till måls när som helst,” sade
han. ”Kom och försök med din egen bössa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
