Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han engagerar, ackorderar och raderar,
förskotterar, likviderar, dekorerar, importerar,
inscenerar, inhiberar, visiterar.
Nej, vill man något, må till honom man sig vända.
Till allt är han i stån’
han är nu en gång så’n,
han — heter Emil Pettersson.
Operans artistpersonal var vid denna tid ganska
homogent sammansatt, och särskilt två av dess
medlemmar kunde glädja sig åt en enastående
popularitet, nämligen Arvid Ödmann och Matilda Grabow.
Ödmann hade en ytterst välljudande tenor röst med
äkta smäktande nordisk timbre, som med
oemotståndligdiet tjusade och bedårade oförfalskade
musikaliska öron. Han kunde nog inte fördjupa sig,
varken i rollens musikaliska eller dramatiska
karaktär, men han hade förmånen att få en särdeles
omsorgsfull instruktion av professor Ivar
Hallström, både vad röstbehandling, frasering och stil
beträffar. Det enda, som varken lärare eller
lärjunge lyckades bortarbeta, var det breda
värmländska ä-ljudet, som Ödmann troget bibehöll till sin
död. Lägger man så därtill, att han hade ett
fördelaktigt scenutseende och dito figur med runda,
något feminina ben, så kan man gott förstå, att han
allmänt kallades, både på skämt och allvar, för »den
gudomlige». Han bestod sig också med ett garde av
beundrarinnor ur alla åldrar, från backfischen till
den mogna, ja till och med över mogna respektabla
damen. Och den massa blommor och kransar, som
föllo på hans lott efter att ha sjungit Lohengrin,
Faust, Romeo eller Fra Diavolo, översteg betydligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
