Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satta stolar och en tom. Barnen bland publiken
förstodo först sammanhanget mellan den tomma
stolen och oväsendet nyss och började ropa på den
frånvarande hunden. Publiken instämde i ropet,
hundarna skällde ursinnigare, och fem minuters
munterhet fördröjde numret, som då det slutligen började
utmärkte sig för slapphet och misstag hos hundarna
och stor retlighet hos Wilton Davis.
»Bry dig inte om det, raring», sade hans
kallblodiga hustru med en teaterviskning. »Vi ska göra
oss av med den där hunden och skaffa oss en
annan. Vi ha i alla fall spelat den där Daisy Bell
ett puts. Jag har inte talat om för dig än vad hon
sa’ om mig i förra veckan till några av mina
väninnor.»
Några minuter därefter, ännu kvar på scenen och
sysselsatt med att kommendera sina hundar,
passade mannen på och viskade till sin hustru: »Det
är hunden jag tänker på. Jag skall klå honom.»
»Ja, gör det, kära du», instämde hon.
Då ridån fallit och hundarna förts tillbaka till
rummet innanför scenen, gick Wilton Davis ner
för att ta reda på Michael. I stället för att ligga
hopkrupen i en vrå stod han mellan benen på
ordon-nansen, ännu darrande efter misshandeln och
hotande att slåss lika ilsket som förut om han gjorde
honom något för när. Davis mötte sång- och
dansparet. Kvinnan grät av ilska, mannens förbittring
var mera sarkastisk.
»Jo, ni är just en härlig hundkonstnär», sade han
i utmanande ton. »Men nog skall ni få kvitto.»
»Titta inte hit, då får ni smörj», svarade Wilton
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
