Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne inte riktigt, och han ville nödvändigt se [1],
när hönan pillade korn.
“Kack, kack, kack” [2], sade hönan. Och när hon
såg pinnarna vara borta, flög hon rätt i vädret
och hade så när slagit Svante i ansiktet med
vingarna. Nästa minut var hon ute på gården, och
Svante stod där alldeles handfallen och gallskrek.
Mamma kom ut, och bägge jungfrurna kommo
ut. Och det blev ett kattrakande. Hönan flög
genom blomsterrabatterna, satte av över häcken,
flög tillbaka igen och hamnade slutligen på
verandan, där hon gav sig till att flyga emot
fönsterrutorna. Svante sprang efter hela tiden med
hjärtat i halsgropen och kände sig som en liten
brottsling, ända till dess hönan blivit fasttagen
och lyckligt och väl instuvad i buren igen.
Ty det var ju han, som hade släppt ut henne.
Och nu lovade han mamma, att han skulle aldrig
göra så mer.
Hönan stod nu i sin bur och skrockade för sig
själv, och Svante gick var dag utanför buren och
jollrade med hönan. Svante lekte, att han
förevisade ett menageri och att hönan var ett lejon.
Men till sist tyckte han ändå, att det var bra
synd om hönan [3], som aldrig fick komma ut, och
så gick han en dag till mamma och frågade, om
han icke kunde få släppa ut hönan — bara en
liten, liten stund.
Mamma, som hade hört talas om, att man kunde
tjudra hästar och gäss, och som var rädd, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
