Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagt det, pappa hade sagt det, och Olle sade det
också. Svante hade i den grad satt sig in i att
han var en slarver, att han nästan trodde, det inte
kunde vara på annat sätt.
Men han tyckte ändå, att det var sorgligt.
Därför suckade han, när han tänkte på det, och
ansåg, att världen var hård. Han kunde inte hjälpa,
att allting han fick tag i, gick sönder, och
Svante kände sig riktigt säker på att det inte var
hans fel utan att det måtte komma av något annat.
Isynnerhet tyckte han, det var elakt av Olle att
inte vilja låna honom båten. Och en vacker dag
föll han på den idén, att om Olle inte ville låna
ut båten, så kunde han — Svante — gärna låna
den själv [1].
Först tyckte han förstås, att det var rysligt
illa att kunna tänka så. Ty båten var Olles, och
ingen annan hade rättighet att taga den. Det
visste Svante mycket väl. Dessutom hade Olle
förbjudit det. Och Svante lydde Olle nästan bättre
än pappa och mamma.
Men hur länge han gick och funderade på detta,
så blev frestelsen honom ändå till sist övermäktig.
En dag var Olle ute och lekte med de andra
pojkarna. Svante hade rivit ett stort hål på sin
ena strumpa, blivit hemskickad av Olle, fått
snubbor av mamma, för att han var en slitvarg och en
slarver, och kom mycket ledsen ut på gården,
torkande sig i ögonen.
Där stod Olles stora båt invid gaveln på
byggningen. Seglen voro uppspända och fladdrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
