Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olle, varför han grät. Men Söderman fick inte
något riktigt svar på den frågan. Olle tog honom
bara i armen och drog honom ned för bryggan.
Han förklarade för honom, och han pekade. Han
pekade, så att armarna kunnat gå ur led. Och
Söderman var beskedlig. Han satte sig i båten
och rodde, och Olle följde med.
Svante stod ensam på stranden och såg, hur
Söderman rodde ut med Olle i den riktiga båten.
Han hade gärna velat få följa med. Men han
tordes inte bedja därom, när han gjort något så
illa. Ögonen torkade han med sin aviga hand [1],
och han drog en suck av lättnad [2], när han blev
varse, att Olle lyfte in båten.
Olle och Söderman kommo tillbaka, Olle tackade
Söderman och gick med sin stora båt i famnen
uppför backen. Svante larvade efter. Men
inte ett ord sade Olle åt honom. Inte ett ord sade
Svante heller. Han bara larvade efter för att se,
om båten var hel.
Men när han övertygat sig därom, kunde han
inte hålla sig längre, utan sade:
“Den har inte gått sönder.”
Olle kände, hur hans hjärta veknade. Han hade
fått igen båten, hel och välbehållen, och det
gjorde honom ädelmodig.
Han nöjde sig med att giva Svante en påminnelse
om vad som skulle hända, ifall han gjorde
om det igen. Så voro gossarna goda vänner, och
Svante tyckte, att den gången hade Olle varit bra
hygglig, som inte gav honom smörj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
