Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kriget.
(Fortsättning.)
Vid ankomsten utanför Charleston på våren 1864 fick
man genast erfara, att fienden var nära. Hela eskadern, som
låg der, utvisade på det tydligaste att den var uti aktiv
krigstjenst. De första ordres jag fick, voro att göra pikettjenst,
och om någon torpedo skulle nalkas flaggskeppet, då genast
ränna öfver den, om också mitt fartyg derigenom sänktes.
Allt emellanåt såg man den hvita röken från våra eller
fiendens landbatterier, då skotten dem emellan vexlades; och om
nätterna var det rätt vanligt att se den båge de brinnande
bomberna beskrefvo genom rymden eller höra en och annan
häftig kanonad, som vittnade om, att våra piketfartyg nalkats
fienden för nära.
Efter en tids tjenstgöring under skiftande öden, började
jag längta efter mera allvarsam erfarenhet och lade derföre
in en ansökan att få blifva kommenderad till ett batteri, som
flottan uppförde ytterst på Cummings Point, mot Fort Sumter.
Amiralen talade då vid mig och frågade, om jag hade lust
för det militära lifvet, hvilken fråga jag med en viss
hängifvenhet bejakade. En kort tid derefter beordrades jag också
till min stora glädje att anmäla mig till tjenstgöring vid
batteriet. Flottans läger var förlagdt omkring 2 eng. mil
derifrån, och knappast var jag anställd vid min post, då jag
skyndade att besöka batteriet. Jag fann då, hvad jag förr
hört, att vi der voro inom skotthåll för fiendens skarpskyttar.
Då jag stod och talade med en korpral vid en af våra väldiga
11 tums kanoner, kom en gevärskula in genom embrasuren och
passerade mig så nära som den gerna kunde, utan att träffa.
Man fick der allt emellanåt helt hastigt huka sig bakom en
jordvall eller träda åt sidan, om man skulle undvika att på ett
mera afgörande sätt blifva nedböjd af de små hvinande ilbuden.
En dag, då jag utförde några mätningar vid batteriet,
kom en general tillsammans med några stabsofficerare och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:04:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/minnenhok/0106.html
