Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Den 9 juli 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485 MISSIONSFÖRBUNDET.
460
Reflexer från årshögtiden.
Av J. K.
Ett verksamhetsår kan vara nog så pressande.
Det behöver icke alls förflyta i en utkant av
landet eller i »de mörka orternas» regioner, för att
det skall kunna kännas tungt och hopplöst
mången gång. Var vi än äro, kunna missmodet
och motgångarna inställa sig, så att vi äro
färdiga att kasta yxan i sjön. Men då kommer vår
stora årshögtid med sin rekreation. Den känns
som- ett uppfriskande bad efter en mödosam och
varm dag, som en utsikt från bergets topp över
de tjusande vidderna till omväxling från dalens
trånga horisont och tröttande enformighet.
Det är en förkänsla av »Den store vide flock»
att se Immanuelskyrkan fylld från golv till tak
av tusenden läsare från alla landets ändar. Det
verkar minst lika uppbyggande som föredragen.
Har man under året gått och gnolat: »vi är så
få, vi som till himlen vandra», så far man i
stället hem sjungande med Frykman: »O tänk så
många kära bröder nu följas åt till himmelen».
Inre och yttre missionens fester voro sig
tämligen lika både till programmets innehåll och
stundernas mäktiga storslagenhet.
Det ligger en vacker tanke till grund för
minnestalet. Men nära nog varje år är det någon,
som påmint mig om något uteglömt namn. Detta
kan nu icke undvikas, så som talet nu är lagt.
De flesta måste bli onämnda. Vore det månne
icke nog, om de, som varit anställda direkt i
Förbundets tjänst, ägnades en 10—15 minuters
uppmärksamhet? Om vi påminde om hemgångna
missionärer, distriktsföreståndare och andra’ S.
M. F:s direkta arbetare och sedan tackade Gud
för hans nåd mot och genom dem, så borde det
vara både nog och mest rättvist. Sedan kunde
den längsta tiden ägnas åt evangeliskt lagda
föredrag i inre missionens frågor. Det skulle giva
den stora högtiden en mera positiv prägel.
Yttre missionens fest var som vanligt gripande.
Det var en god idé att låta oss se de gamla
kämparna från fälten, innan de unga avskiljdes. Det
var ju en retorisk överdrift, när ordföranden
sade, att den enda i år till Kina utgående kvinnan
gick till Kinas 400,000,000 millioner människor.
Men ändå är varje missionär som en droppe i
havet. Enligt siffror, anförda i annat
sammanhang under konferensen, skulle på varje
protestantisk missionär komma i runt tal 50,000
kineser. Det skulle, överflyttat på svenska
förhållanden, betyda 120 evangelii budbärare. Det bleve
med andra ord omkring sju i varje distrikt. Och
nu har statskyrkan närmare 3,000 präster, och
vi torde då få räkna med 5,000:–6,000: —
ordinarie predikare i vårt fosterland. Tänk oss då
in i Kinas förhållanden! Väl har även det ett
stort antal infödda evangelister. Men ändå! ! !
När de många hjältarna passerat revy där
uppe, sade min bänkgranne: »Nu skulle vi fått ge
kollekt!» Den blev ju nära 3,000 kr. i alla fall,
men kanske mer än en kände som ban, att den
blivit större, om den kommit efter i stället för före
presentationen.
Även bland de offentliga mötenas rad bjöds i
år på en del nyheter, som voro goda. Den ena
var »Missionsskolans afton». Förvisso en god
idé. Om skolan är Förbundets hjärta, som det
så ofta säges, är det av vikt, att det är i centrum
av missionsfolkets intresse och omvårdnad.
Flyttas hjärtat ut i pereferin, eller om man
försummar dess vård, är det icke mycket kvar sedan.
Och en var av oss vill ju endast dess väl och goda
utveckling.
Den andra nyheten var »Kvinnornas
missionsafton.» Det var en välförtjänt uppmärksamhet,
som ägnades våra systrar, vilka ändock utgöra
flertalet av vårt missionsfolk. Den nya
missionskyrkan Valhalla var till övervägande delen fylld
av kvinnorna själva, och i den unisona sången
klingade deras röster med deras kända, hänförda
klang. Alldeles särskilt kommo de troende
lärarinnorna till heders genom den uppmärksamhet,
som ägnades Lärarinnornas missionsförening,
vars ordförande höll det ena föredraget.
Det är verkligen hälsosamt med dylika aftnar.
De låta detaljen för en gångs skull bli huvudsak.
Det är farligt med denna myckna specialisering,
där varje kår eller grupp av arbetare är för sig
själv på sina egna möten. Det åstadkommer så
lätt missförstånd och förbiseenden. Men genom
att specialämnet då och då får komma i centrum
för -alla, blir det ömsesidiga förståendet större.
Vi vänta på flera aftnar: Juniorverksamhetens,
Söndagsskolans, Bibelskolans, Sångkörernas,
Folkhögskolornas, Församlingstjänarinnornas,
Församlingsämbetenas (äldste, diakoner o. d.),
Missionärsbarnens m. fi. aftnar. Vidare vore
det lämpligt med »distriktsaftnar», då ett par
tre eller fyra distrikt åt gången kunde få
vända hela Förbundets uppmärksamhet till
sig och sina förhållanden. Jag tänker då i
första hand på de svagare distrikten.
Därigenom skulle en allsidigare kunskap om den inre
missionens läge bibringas, alldeles som skett
genom de yttre missionsfältens aftnar.
Det var ju ock flera möten, men jag hann och
orkade ej med dem alla. Predikantkörens konsert
hördes bra i radio, det kan jag intyga.
Juniorledarnas möte hade ock sitt värde, och det andra
gick visst bra utan att signaturen vare sig såg
eller hörde på. Ty allt var ju utomordentligt.
Till sist for jag så hem för att ta nya tag även
där hemma. O, att Gud ville låta sin Ande vila
över allt vårt verk, så att alla kalla hjärtan blevo
brinnande och alla öknar bleve blomstergårdar!
Därför arbeta vi ju alla genom Guds nåd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
