- Project Runeberg -  Missionsförbundet : illustrerad veckotidning för Svenska Missionsförbundet / Fyrtiotredje årgången. 1925 /
631

(1925)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Den 10 september 1925 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MISSIONSFÖRBUNDET.

,563

sög sig en stor blodigel fast vid ena benet. Jag
upptäckte den ej, förrän den var rätt stor och
röd. Sedan jag tagit den därifrån, var det rätt
svårt att få blödningen att upphöra.

Det är en regel i Kongo, att man ej skall
dricka okokt vatten. Men jag måste erkänna, att
det för mig har varit rätt svårt att hålla den
regeln, då jag passerat en bäck med relativt
friskt vatten. Dagen ifråga här var mycket
varm, och dåligt vatten fanns vid den by, där
jag låg, varför mitt förråd snart tog slut. Då
jag därför kom till en bäck, som bildade ett litet
fall, kändes det skönt att få svalka sig i det
klara vattnet. Mitt samvete var ej riktigt nöjt
med handlingen, men jag tröstade det med
att detta vatten ej varit så länge på jorden utan
nyligen kommit från höjden.

Vägen gick genom bördigt land, men inga byar
sågos förrän klockan tre e. m. Här förklarade de
att i nästa by, som vi sågo litet längre fram,
skulle det finnas ett stort hus för vita. Vi trodde, vad
som sades, men framkomna fingo vi se, att vi
blivit grundligt bedragna. Det fanns knappt
något Iras beboeligt, om det skulle börja regna. Jag
fick till sist ett, men jag kunde ej komma längre
än under det yttre taket. Jag begärde att få
köpa ved. »Nej», sade de, »den där som ej har
några soldater med sig, får intet här.» Och så
gingo de skrattande sin väg. Hövdingen, som

Missionär B. Ahlin och lilla Astrid.—

var storhövding, bad några pojkar att sopa litet,
där jag var, men han fick ett hångrin till svar.
Det gjorde mig ont om den gamle mannen, där
han gick och sopade. Hövdingen är ofta här
uppåt landet byns springpojke. Någon egentlig makt
har han ej.

Då jag höll på att göra min säng i ordning
kom kvinnan, som bodde i hyddan jag hade fått,
hem. Då blev det liv i luckan. Vad hon sade allt,
det vet jag ej, men jag kom på det klara med
att ord hade hon i mängd. Det såg ett tag ut,
som om hon skulle ge sig på den gamle
hövdingen. Jag lovade henne en franc, om hon höll sig
lugn och lät mig stanna under hennes bristfälliga
tak. Ocli det gjorde verkan. Hon blev tyst på
en gång och kom till och med om en stund och
gav mig några potatisar. Penningens makt har
även sträckt sig hit.

Trakten, där vi nu voro, var tämligen väl
befolkad. Byarna voro rätt stora, men folket i sin
helhet ogästvänligt. Det var första gången jag
gick därigenom. Men av gammalt har här
bedrivits katolsk mission. Denna är dock sedan många
år indragen. Av vad anledning känner jag- ej.
Statens män, som jag talat vid, anse folket i
dessa trakter vara synnerligen svårt att
administrera. Bakuni tycks vara mera opålitliga än
andra. Att ljuga är för dem ingen svår sak.
Även om lögnen är aldrig så genomskinlig, hålla
de ändå fast vid den. Ett exempel på detta fick
jag dagen efter. Jag hade tidigare hört mig för
om bynamnen på de byar, som lågo efter vägen.
Jag hade beslutat mig för att gå förbi en viss by
till en annan. Då vi ätit middag och bröto upp
igen, kommo vi efter femton minuter till en by,
mycket liten och ej för mig angiven. Här sutto
nu alla bärarne, som voro före. Hövdingen kom
fram och hälsade. Jag frågade honom om en
viss by. Den kände han till men förklarade att
det var så långt dit, att vi ej skulle hinna på
dagen. »När komma vi då dit», frågade jag. »I
morgon e. m.» kom svaret utan en darrning på
rösten. »Är detta sanning?» invände jag. »Det
är det», förklarade han med en bedyrande
åtbörd. Jag tvivlade på honom ocli sade honom
även det. Trots alla protester fortsatte jag. Alla
kommo efter. Efter en halvtimme voro vi
framme i den by, han sade vi ej skulle nå förrän
dagen därpå. Att de försöka lura oss på detta sätt är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:07:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/missio/1925/0685.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free