Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Den 8 oktober 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
692
MISSIONSFÖRBUNDET.
SVÅR HUNGERSNÖD I CENTRA L-K I N A.
Svenska Missions-Förbundets fält liårt utsatt.
Då i fjol delar av Kina drabbades dels av
översvämning, dels av torka, undgick
Central-Kina hungersnöden. Endast en viss dyrtid
fingo vi där känning av. Men i år har just
denna trakt av Kina råkat ut för en enastående
torka. Denna torka har sträckt sig vidare än över
provinserna Hupeh och Hunan, som räknas till
Central-Kina.
Till följd av torka redan i april blev den första
skörden förstörd. När så i maj och juni riset
skulle planteras, voro risfälten utan vatten. Och
där det möjligen fanns något vatten i
dammarna att pumpa upp, räckte detta endast en kort
tid. Då intet regn föll, förtorkades de späda
ris-plantorna. Det har denna sommar varit en
oerhörd torka i stora delar av landet. Huru torrt
det varit i västra Kina samt i provinserna Hupeh
och Hunan, kan förstås därav, att då
Yangtsi-floden i fjol den 22 juli hade vid Hankow en
vattenhöj d av 47 1/2 engelsk fot, så var den i år
samma dag endast 27 i/2 fot. Alltså 20 fot lägre
i år.
Ehuru det är endast i början av september, är
det dock hungersnöd där och var i Hupeh. De
fattiga ha redan måst gripa till gräsrötter och
bark av träden för att blanda i dåligt ris eller
mjöl, för att de skola få något att stilla hungern
med. Skaror av utsvultna ströva omkring och
tigga sig fram. Som vanligt i dylika tider ha
farsoter börjat härja. Koleran går redan .i
Yangtsi-dalen. Värre blir det, ju större skaror,
som komma att lida brist på föda och dö
hungerdöden. Den inrepolitiska oredan gör, att den
hjälp, som myndigheterna möjligen skulle kunna
bringa de hungrande nu till det mesta uteblir. Vi
gå en svår vinter till mötes. Mest ömt är det
om våra församlingsmedlemmar, av vilka många
leva ur hand och i mun. Vi känna, att vi vilja och
böra hjälpa dem, att vi böra söka lindra den
värsta nöden i sådana hem. Men huru få medel
därtill? Då våra uppoffrande missionsvänner
tänkte på de hungrande i Ryssland, kanske vi
våga hemställa om en liten hjälp till våra »egna
i Kina».
Som exempel på huru svårt det redan är, må
följande händelse meddelas.
Ej synnerligt långt från Wuchang i Hupeh
bodde en arbetarefamilj. På grund av den
rådande arbetslösheten (en följd av torkan) hade
familjen tvingats att avyttra det ena enkla
hus-gerådet efter det andra, tills det näppeligen
fanns något kvar, som de kunde avvara.
Emellertid hade de en stor vattenkruka av bränd
lera. En dag då husfadern var borta och
barnen gräto av hunger, tog modern och bytte bort
vattenkrukan till en bättre lottad granne mot ris,
som kunde räcka några dagar till deras
uppehälle. Men det var grannhustrun som gjorde
bytet. Då hennes man kom hem, förklarade han,
att i dessa tider kunde ingen förståndig människa
avyttra det allra minsta av sitt livsförråd.
Följden var den, att ban bar tillbaka vattenkrukan
och begärde igen det av hans hustru bortbytta
riset.
Den andra stackars kvinnan, som redan bakat
små risbullar åt sina hungriga barn, blev utom
sig av förtvivlan. Barnen hade redan börjat
stilla sin pinande hunger. Men det var ingen
annan råd än att återlämna risgrynen och
risbullarna. Barnen gräto och kunde inte förstå,
varför de ej fingo behålla sin mat.
»Gråten ej, utan gån ut och sätten eder på
tröskeln ocli sen på fåglarna, som flyga förbi»,
sade modern. »Jag skall baka andra bullar till
er.» Så tog hon lera, formade till bullar, lade
dem på elden, gick sedan upp på löftet och i
förtvivlan hängde sig själv. När hennes man
senare kom hem, fann han sin hustru död. Hans
eget hjärta var som dött vid denna syn, och han
hängde sig på löftet bredvid sin döda hustru.
Barnen, ja, vem har råd att taga sig an dem?
De få långsamt hungra till döds.
Kanske jag i detta sammanhang må göra en
vänlig hemställan till de våra vänner, som
underhålla predikanter, lärare och lärarinnor, ja,
även skolbarn. Om det vore möjligt för Eder
att åstadkomma en liten extra gåva till dem för
att hjälpa dem i denna dyrtid, som nu följer på
torkan, så vore det symierligen välkommet. Det
är omöjligt för dem att med de små löner de
ha, få penningarna att räcka till själva det
dagliga brödet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
