Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ernst ahlgren
så fråga bara faster’. ■— Han småskrattade och såg pä henne.
Hon var helt ivrig och höll ännu fast det sista finger hon lagt
till räkningen, medan hon tänkte efter, om det fanns mer att
draga fram. ’Och aldrig i världen kan jag bli kär i dig.’ Det
var slutet, och så spärrade hon ut sina fingrar till tecken, att
nu var det sagt.»
Ungefär samtidigt hade fru Edgren-Leffler i »Aurora Bunge»
och Strindberg i »Giftas» upptagit besläktade erotiska problem
till behandling. Man vågade tala om det fysiska kärlekslivet
även hos kvinnan. Ernst Ahlgren har i »Pengar» gett oss en
skildring av en kvinna, bunden i ett äktenskap, där bristen på
kärlek ger sensualiteten ett abnormt förlopp. Selmas avsky,
när hon morgonen efter bröllopet vaknar i den gemensamma
sängkammaren och varsebliver den rödbrusige och tjocke mannens
oformliga huvud på kudden bredvid sig, eller det sätt varpå
hon njuter Rickards brutalitet, när denne en gäng något omilt
stöter henne ifrån sig, så att hon håller på att falla, utgör
en parallellstudic till Flauberts »M:me Bovary» och Jacobsens
»Marie Grubbe».
Mindre lyckad är hennes stora roman Fru Marianne (1887),
Den är icke skriven i hennes vanliga fasta och koncentrerade
stil, utan uttänjd och lös både i formgivningen och kompositionen.
Dessutom dyker här åter upp en viss fadd romantik, som fanns
i hennes tidigare arbeten, men som hon kämpat sig fri från i
»Pengar».
Till hela sin naturell var Victoria Benedictsson en
frilufts-människa. Hon tålde icke tillgjordhet och onatur och hade
därför icke mycket till övers för den vanliga typen av
familjeflicka. »Vi böra slå ihjäl sippheten och pryderiet», skriver hon
i självbiografien, »varhelst de anträffas. Må clet komma i fart
ett mänskligt umgänge mellan män och kvinnor. Må de tala
och leva och arbeta tillhopa och inte ljuga och hyckla för
varandra eller visa sig som vitmenade gravar.» Och på ett annat
ställe yttrar hon med tanke på Strindbergs »Giftas»:
»Grunduppfattningen är riktig: det är mot den fint uppfostrade kvinnans
lättja, det borde dragas i härnad. Det är mot mannen äkten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
