Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket du ville, ty då hade aldrig naturen bestämdt dig att
bli något dugligt, men nu är det icke så. Ditt fel är således
oförlåteligt.”
Men Livijn tycktes oförbätterlig. Han förklarade, att han
den dagen han fått Hammarskölds predikan af ånger och
ruelse ej smakat porter, utan druckit sig ”något knäböjelig
af Champagne, i sällskap med en Lieutnant vid Artilleriet,
hvilken likasom jag är en Litteratus, ty han kan alla Vallerii
skrifter utantill, och du lär ej neka, att dermed skulle man
kunna göda många tunneland utmerglad åkerjord”.
Till all lycka fick Livijn och hans fändrikar snart annat
att syssla med än dragonpunch och ostron. Till staden kom en
lindanserska. ”Hennes språng på linan, uti en gammal sal,
der repen sutto qvar efter en Herre, som jemte sin dräng
hängt sig för mer än 50 år sedan, och der ingen bodde i
af-seende på spöken (ehuru sådant allra minst borde förskräcka
stadens damer), väckte hos oss så olika idéer, att vi genast
beslöto att inrätta en sällskapsteater och der uppföra komedier
och tragedier.” I hvems hjärna utom Livijns har en dylik
befängd idé kunnat utkläckas!
Alltså började man spela teater, man målade kulisser,
valde direktörer, bland annat en fändrik ”som aldrig har
ringaste begrepp om Coulissernas ställning, ehuru han äger
smak och gör vers, hvaruti han säger, att förr ska klipporna
bli grädda... än att vi sku bli redda”. Livijn lyckades mana
löjtnanter och fändrikar att själfva skrifva de nödiga dramerna;
själf författade han en pjäs, som skulle kallas ”Filosofen och
Stadens gäss”.
I slutet af juli höll Livijn på att drunkna, då han ute bland
klipporna tog sig ett bad i det salta västerhafvet. Denna
beröring med vattnet gjorde honom enligt hans egen förklaring
till människa på nytt, fast återfallen till dragonpunch voro
många — men småningom tröttnade han på detta tomma lif.
”Jag anstälde reflectioner och fann, att jag aldrig varit så
nära att blifva, hvad man kallar, liderlig, som sedan jag ingeck
på den militaira banan. Du känner sjelf min oroliga själ, denna
måste finna sysselsättning.” Han klagade öfver sitt hårda öde,
hvilket höll honom borta från hufvudstaden och vitterheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
