Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Troligen fanns det äfven bland Shakespeares samtida en
eller annan högt bildad och mångförfaren man, som förstod
den enastående själsmålningen i denna tragedi. Men om stycket
gjorde så stormande lycka, berodde detta säkerligen framför allt
på den spännande intrigen.
Under 1700-talet inträngde man emellertid så småningom
i de djupare gömslena af Hamlets karaktär, och på
revolutionstidens människor utöfvade Hamlet en rent fascinerande
dragningskraft. Man förstod honom som en själsfrände och
samtida. Liksom Hamlet lefde man i en upprörd tid, då allting
befann sig i upplösning. Världsåskådningen var pessimistisk.
Huru väl borde man icke förstå det demokratiska trots och
upprorslynne, som stundom blossade fram i den danska
prinsens repliker i en tid, då dessa känslor behärskade alla
sinnen. Liksom Hamlet älskade man att fördjupa sig i sjukligt
grubbel öfver tillvarons hemligheter och människans
bestämmelse. Individualismen och subjektivismen, upproret mot
traditionerna och tron på jagets oändliga rättigheter spridde
sig med en febersmittas snabbhet öfver de europeiska
kulturländerna. När bördan blef för tung, när verkligheten ej gaf,
hvad drömmen lofvat, tröstade man sig med själfmordet såsom
en befrielse. Såsom människa är Hamlet under renässansen
en undantagsföreteelse, som geniet Shakespeare upptäckt, då
han i ett upprördt ögonblick af sitt lif, blottade sin själs djupaste
innehåll, hållande domedag med sig själf; under
revolutionstiden däremot är han en typ för en hel art af högt begåfvade,
men disharmoniska karaktärer.
Hamlet är en djupt söndersliten natur. Han lider under
den tunga börda, som vålnaden lagt på hans skuldror. Riket
befinner sig i upplösning, sederna äro förvildade, hofvet och
hela Danmark är ruttet. ”Ur led är tiden, ve, att jag är den,
som föddes att den vrida rätt igen.” Grundstämningen är djupt
tragisk, men det icke minst egendomliga i detta det
märkvärdigaste af alla sorgespel, är att tonen nästan alltid är
humoristisk. Det är endast i ensamma ögonblick, som Hamlet klagar
sin sorg och suckar öfver sina lidanden eller i förtroliga
stunder hviskar sitt ve i vännen Horatios öra. För alla andra
döljer han sorgfälligt, hvad som försiggår i hans själ. Han
gör det redan af nödvändighet för att icke förråda sina planer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
