Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agneta såg upp — som väckt ur en dröm — och tog
långsamt, förvirrad, ett steg tillbaka.
Men Joachim blev likväl sittande orörlig, med ryggen
mot fönsterposten — hans blick vilade som bunden på
Agneta. Aldrig, tyckte han, hade han sett henne så
förtjusande, som hon nu stod där mitt i månskenet: blek med
sina stora, ömma och skygga ögon och det silverljusa
håret madonnalikt över skuldror och hals, ända ned till den
smala, mjuka midjan. I detta ögonblick kände han som
aldrig förr mannens eviga, svärmiskt tillbedjande dyrkan
för det oberörda hos kvinnan, för jungfruligheten, den
unga flickan. Hon var hans — han älskade henne av hela
sin själ, han åtrådde henne med var blodsdroppe, var nerv
i hela sin starka, unga kropp, natten och ensamheten
förenade dem, och likväl... Han sträckte icke ut sin hand
efter henne, drog henne icke intill sig — hon, som blott var
en handsbredd borta ifrån honom — sjönk icke till hennes
fötter och bestormade henne med böner, som hon i detta ,
ögonblick, det visste han, icke hade kunnat motstå.
Kanske var det just denna saliga visshet, detta jublande
segermedvetande av att vara så älskad, som gjorde den
hetlevrade och obetänksamme löjtnant Skytte mera
hänsynsfull och ridderlig än andra män med samma känslor
möjligen skulle varit i hans ställe. Han hade så lätt som
ingenting från sin plats i fönsterkarmen kunnat svinga sig
in i rummet — han besegrade denna frestelse. I det han
beredde sig att gå, tog han Agnetas hand, som slappt
hängde utmed hennes sida och förde den en sista gång
dröjande till sina läppar. Men han sade icke ett ord —
han visste, att han icke längre kunde lita på sin stämma.
Först när han åter stod utanför hennes fönster och
kände den våta jorden under sina fötter, viskade han —
så sakta, att Agneta knappt kunde höra honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
