Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konungasonen och Dilaram beslöto att stadna qvar. Den gamle konungen befallde
sina andar att för dem framställa en kostelig måltid, och sedan denna var intagen,
berättade gästerna på den gamles uppmaning för honom sina lefnadshändelser. Han
tröstade dem öfver deras lidna olyckor och bevittnade den äktenskapliga förening, som
de ingingo med hvarandra.
Så tillbringade de hos den gamle konungen sex år, under hvilken tid Dilaram födde
tvänne söner; men nu började hon ledsna vid att längre vistas i palatset. Att lefva
i evighet på samma sätt som gubben, hvilken alltjemt plågades af ålderdomens
krämpor, föreföll henne ingalunda önskvärdt, och hon längtade dessutom efter att få återse
sin fader. Samma längtan bodde äfven hos hennes gemål, och de beslöto att ännu
en gång anförtro sig åt den farkost, som fört dem dit, samt följa flodens lopp i
förhoppning om att på detta sätt komma till något af sina fäders riken. Imellertid
ville de icke hemligen öfvergifva den gamle mannen, hvilken de visste skulle bli högst
bedröfvad öfver deras afresa, utan kommo öfverens att meddela bonom sitt förslag och
lofvn honom att komma tillbaka.
De meddelade följaktligen den gamle sin plan och lofvade honom att komma
tillbaka om några År; men konungen läste i deras hjertan och såg, att de icke hade
något allvar med sitt löfte. Sorgen öfver alt han skulle förlora sina dyrbara gäster
gjorde lifvet till en börda för honom. Han kallade på dödsängeln, hvilken han i
århundraden förstått aflägsna ifrån sig; han upphörde med alla omsorger för sitt lifs
bibehållande och gaf på detta sätt sig sjelf döden. Knappt hade han utandats sin
sista suck, förrän han fördes bort af sina andar; men med detsamma försvann äfven
palatset, så att konungasonen, Dilaram och deras barn plötsligen befunno sig midt
uti öknen. De sörjde visserligen öfver den gamles död, till hvilken de voro
anledningen; men hoppet atl återse sina fäder ingaf dem snart andra tankar; de gingo
ombord på sin farkost, hvilken de funno i godt skick, och följde loppet af floden,
som icke långt derifrån föll ut i hafvet.
Här föllo de i händerna på en sjöröfvare, som tog dem ombord, styrde till en ö,
der han landsatte konungasonen, och derefter begaf sig nt till hafs med furstinnan
och hennes bägge söner.
Bittert klagade de bägge makarne öfver skilsmessan, och så länge konungasonen
kunde se det bortilande skeppet, upphörde han icke att öfverhopa röfvaren med
Förebråelser och förbannelser. Under det han öfverlemnade sig åt sin förtviflan, såg han
flera menniskor med sällsamt utseende närma sig. De hade kroppar af samma slag
som andra menniskor, men saknade hufvuden; i stället hade de en stor mun midt
Toks ock En Natt. VII B. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
