Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’259
ocb den kärlek, som ban ådagalagt mot sina söner, synnerhet mot honom, Achmed
sjelf, i den förhoppning, alt Pari Banu slutligen skulle låta sig bevekas.
Achmed trodde, alt hans fader skulle längta efter honom lika mycket som ban
sjelf längtade efter den gamle, och denna hans förmodan var fullkomligen grundad.
Midt under förmälningsbögtidligheternas glädje hade sultanen blifvit djupt bedröfvad
öfver sina bägge andra söners försvinnande. Han erfor snart, alt Hussein dragit sig
från verlden, och i betraktande af det heliga kall, som han valt, fann han sig
slutligen med tålamod i hans frånvaro. Achmed lät han deremot söka öfver allt, och
när alla hans bemödanden förblefvo fåfänga, blef han för hvarje dag allt mer
bekymrad. Han klagade fiör sin storvezir och begärde dennes råd. Veziren, som var sin
herre af hjertat tillgifven, visste icke, huru han skulle lugna honom, men påminde
sig slutligen en trollqvinna, om hvilken man berättade de underbaraste saker. Han
rådde sultanen att låta hemta denna qvinna för alt fråga henne till råds. Sultanen
biföll dertill, ocb trollqvinnan kom.
Sultanens första fråga till henne var den, om hon kunde säga, huruvida Achmed
ännu lefde, hvar han i sådant fall vistades, och om han någonsin skulle komma
tillbaka. Hon begärde betänketid och förklarade efter dennas slut, att Achmed ännu
lefde, men att hon icke kunde uppgifva stället, hvar ban vistades, ocb med detta
svar måste sultanen gifva sig tillfreds, ehuru ban förblef nästan i samma oro öfver
sonens öde som förut.
Achmed hade å sin sida för Pari Banu så ofta talat om sin far, utan att dock
vidare uttrycka sin önskan att se honom, att féen blott deraf kunde förstå bans
åstundan och slutligen, ehuru ogerna och betviflande bans trohet, gaf honom sin tillåtelse
att aflägga ett besök hos sultanen, dock med vilkor, att han snart skulle komma
tillbaka. Han lofvade detta med den fullkomligaste upprigtigbet, och nu ombad bon
bonom att ingenting säga om sin förbindelse med henne och om det ställe, der han
vistades. När han gifvit henne äfven delta löfte, fick han slutligen aflägsna sig, och
man framförde åt honom en ädel springare, på hvilken han kastade sig upp, och som
inan kort förde honom till hans faders hufvudstad. Folket, som kände igen bonom,
mottog den unga konungasonen med ljudeliga glädjerop, och sultanens fröjd öfver
återseendet kan lättare tänkas än beskrifvas. Achmed berättade för honom,
huruledes ban sökt efter sin försvunna pil ocb funnit denna; men trogen sitt löfte till
Pari Banu, nämde han icke ett ord om henne och sin nuvarande vistelseort, ehuru
han förklarade, att han vore fullkomligt nöjd med sitt öde. — Alldenstund ingenting
störde min lycka, — fortfor ban, — annat än den tanken, att min fader skulle vara
orolig öfver mitt försvinnande, ansåg jag det som min pligt att komma bit och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
