Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från den politiska världen - 15. Gladstone och Salisbury
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLADSTONE OCH SALISBURY.
247
sig Gladstone med sin vanliga elasticitet i rörelsen, stiger fram till
sekreterarbordet, lägger från sig en liten papperslapp med
anteckningar på dokumentschatullet, omfattar med händerna de båda
närmaste hörnen af detta och vänder upp mot talmannen det af ålder
fårade ansiktet, hvilket nu bär ett uttryck af djupt, ja, högtidligt
allvar. Detta uttryck försvinner icke för en sekund från hans drag,
ehuru det dröjer en god stund, innan det stridslystna
hälsningsjublet från de liberala och irländska bänkarna tillåter honom att
börja.
Han talar med en djup, sympatisk stämma, hvilkens
karakteristiska drag är en kraftigt vibrerande bröstton. Ehuru rösten
stundom är lätt beslöjad i följd af beständiga ansträngningar, har
man svårt att föreställa sig, att det kraftiga, i de aflägsnaste hörnen
af läktarna hörbara föredraget kommer från en åttiotreårig man, som
aldrig unnar sig någon hvila från politisk agitation, offentliga
göromål och intellektuellt arbete. Här är ingen torr, själlös entonighet,
som i många yngre engelska parlamentstalares retoriska alster —
utan tvärt om en märkvärdig rikedom på stämningar och idéer
samt en afundsvärd förmåga att utan synbar tvekan eller
ansträngning formulera dem och det just på sådant sätt, som tillfället kräfver.
Ansiktet skiftar uttryck hvarannan minut; och det är just därför att
detta kraftiga, stundom passionerade ansikte städse bibehåller ett
omisskänligt skimmer af sedligt allvar och af inspirerad hängifvenhet
för den sak mannen kämpar för, som talaren Gladstone har en
sådan underbar förmåga att rycka sina åhörare med sig, och att
tända deras sympatier.
Om icke Gladstone i grunden vore en osjälfvisk person, om
icke hans ansikte, då han talade, vittnade om, att han glömde sig
själf för sin sak, skulle hans oratoriska triumfer vara otänkbara, ty
hans tal äro ingalunda alltid »god litteratur». Hans meningar äro
ofta för långa och invecklade, emedan den ledande tanken är så
ytterligt sorgfälligt modifierad och kringgärdad med bestämningar
för att troget ge uttryck åt de otaliga praktiska betänkligheter,
hvilka under talandet tränga sig på denne »gamle parlamentariske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
