Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Jag har hört er simkunnighet berömmas, Duncan!” sade
hon med darrande röst. ”Följ nu efter de andra!”
”Nej aldrig!” utbrast Duncan bestämt. ”De andra drogo
åstad, för att skaffa oss hjälp, men jag måste stanna, för att
beskydda dig och Alice.”
Hans bestämda ton lät förstå, att hans beslut var orubbligt,
varför Cora ej försökte vidare övertalning. Hon virade en
schal om sitt huvud och drog den halvt avsvimmade Alice med
sig in i hålans undangömdaste vrå.
Major Heyward hade ingalunda uppgivit allt hopp. Den
djupa stillheten runt omkring, som knappast avbröts av en
skatas skrattande, vidmakthöll hos honom inbillningen, att
fienderna uppgivit förföljelsen. Emellertid beslöt han, att ej
försumma något försiktighetsmått, som kunde vara honom och
de damer, som stodo under hans beskydd, till nytta.
”Huronerna synas ej till”, sade han till David, som ej ännu
hämtat sig från följderna av skottet. ”Men vi vilja ändock
dölja oss i hålan och överlämna resten till försynen.”
David instämde häri och stödd på sin ledsagares arm trädde
han in i hålans ingång. Duncan tog en hög ris och dolde
därmed ingången, så att man ej kunde se ett spår av någon
öppning. Invändigt upphängde han på denna svaga skiljevägg
några filtar, som mohikanerna lämnat kvar, och härigenom
blev hålans bakgrund ganska mörk, under det att dess främre
del sparsamt upplystes från en smal klyfta, genom vilken en
liten rännil från floden sökte sig väg.
”Nu kunna vi med glatt mod invänta huronerna”, sade han
och satte sig mitt i hålan, i det han krampaktigt omfattade den
pistol han hade kvar. ”Och när de komma, skola de icke taga
vår fästning så lätt, som de inbilla sig.”
På hans lugnande ord följde djup stillhet. Den ena minuten
förflöt efter den andra utan något avbrott, varför hoppets
välgörande känsla allt mer stärktes i de övergivnas bröst. David
tog fram sin flöjt och började blåsa en koral, till vilken åhörarna
lyssnade med levande intresse, då det plötsligt utanför höjdes
ett tjut, som kom de fromma tonerna att tystna och kvävde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
