Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1) Den unga flickans tragedi: Marie Baschkirtzew
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes kärleks gröna knopp vissnar utan att någonsin
hafva öppnats. Men jämte sjukdomen ökas hans behof af
Maries sällskap. När han är så till vida fri från plågor,
att han kan åka ut, måste hans broder bära honom upp
till henne. Annars kommer hon med sin moder och hälsar
på honom. Det är en fullkomlig idyll. Hans moder, en
hederlig småborgarhustru, kokar buljong åt honom, och
hennes moder, den förnäma adelsdamen, klipper hans hår,
som blifvit allt för långt, under det att hans broder arkitekten
putsar hans skägg. Nu är han åter ganska vacker och ser
icke alls så sjuk ut, och Marie måste sätta sig vid hans
säng; han vänder ryggen åt den öfriga familjen och ligger
blott och betraktar henne — samt talar om konst.
Detta tilldrager sig i september år 1884. Marie hostar
oupphörligt, Bastien blir ständigt sämre, han vill icke släppa
henne ifrån sig, ej ens under de förfärligaste kriser.
Den första oktober skrifver hon i sin dagbok:
»Tant de dégout et tant de tristesse.
Hvarför skall jag skrifva?
Bastien Lepages tillstånd försämras alltjämt.
Och jag kan icke arbeta.
Min tafla lär icke bli färdig!
Jo! Jo! Jo! Jo!
Han dör, och han lider mycket. När man är hos
honom, liksom skiljer man sig från jorden. Han sväfvar
redan öfver oss; det finns somliga dagar, då äfven jag
känner mig göra detsamma. Man ser människor, de tala
med en, man svarar dem, men man vistas icke mer på
jorden. Man känner en lugn, smärtfri liknöjdhet, snarlik
en opiumsrökares dröm. Och han dör! Jag går nu blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
