- Project Runeberg -  Kvinnor. Sex tidspsykologiska porträtt /
115

(1895) [MARC] Author: Laura Mohr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4) Nervösa grundtoner: »George Egerton». ***

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

för mycket som kvinnor, som förfinade, raffinerade, känsliga
kvinnor. Hela vår nuvarande tidsriktning med sitt
demokratiserande af kvinnan, med sitt utjämnande af motsatser och
med sitt jämlikhetsbehof, finnes icke till för dem. De
lefva sitt eget lif. Om det är ©tillfredsstäldt, om det är
ödsligt, om det utgör en följd af missräkningar, så kunna
de icke hjälpa det. Men de ingå ej heller på några
kompromisser för att uppnå någonting halft. De äga en alltför
säker värdemätare i sina högt utvecklade nervers hårfina
vågskål. De tillhöra en ny art af kvinnor, som äro mera
undergifna, trötta och fina än de förra. De äro kvinnor,
sådana som dessa nya män behöfva dem, hvilka dyka fram
vid den andliga horisonten, förfinade, känsliga förlöpare
för en generation med en mera grannlaga njutningsförmåga
och en mera förandligad sinnlighet än de tidigare. Och
sins emellan betrakta dessa kvinnor hvarandra med en vetande
blick och förstå hvarandra utan någon bikt. Och de känna
för hvarandra med sina mycket utvecklade, dallrande
nerver så, som ännu aldrig den ena kvinnan känt för den
andra, en känsla, som tränger ända in i den andras hjärtrot,
en gemensam lyftning, sådan kvinnan förr blott erhållit
den genom mannen. Och på så sätt gå de genom lifvet
utan att bygga några luftslott eller göra upp planer, skrida
fram från den ena dagen till den andra, och skåda icke
längre ut i framtiden än från den ena dagen till den andra.
Man skulle kunna säga, att de vänta; men hvarje ny dag
låter sina sandkorn rinna ut i deras fina nerver, och under
denna omärkligt växande börda blir slutligen äfven
förväntningens spänning för ansträngande för dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:39:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mohrkstp/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free