Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5) Naturalisten: Amalie Skram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då kvinnans rättigheter kommo på modet i norden,
då kommo äfven de nordiska författarinnorna på modet. De
växte upp som svampar i regnväder. Man fordrade rätt
till att studera, till att föra talan inför rätta och styra i
kommun och stat, man fordrade rösträtt, egendomsrätt och
förvärfsrätt, men en mycket begränsad och kringklippt rätt
fordrade man icke: kvinnans rätt att älska. Det fanns nog
många skandinaviska författare, som gjorde anspråk på den
i den moderna samhällsordningen småningom afsigkomna
rätten till kärlek. Men de skrifvande damerna behöfde icke
denna. De ville icke riskera något tillsammans med mannen
— de ville icke veta af en kärlek fyra trappor upp, där
de själf skulle laga mat, utan de ville kritisera allt hos
mannen, och de skrefvo böcker om den sträfvande kvinnan
och den enfaldige mannen. De två könen voro en
öfver-vunnen ståndpunkt. Man fullkomnade dem, i det man sköt
in åtskilliga mellankön. Och i följd af jämkningens lag
gick ju äfven detta bättre med tiden. Kvinnan blef ett
förvärfvande, tänkande neutrum.
Ack ja, när kvinnorna tänka!
Då framträdde bland mera ryktbara namn på tänkande
kvinnor — fru Leffler, fru Ahlgren, fru Agrell o. s. v.,
hvilka bedömde kärleken förståndigt som en förståndsmässig
produkt, och denna härskara af jungfruliga amasoner, som
stod bakom dessa — en skriftställarinna, som kallade sig
Amalie Skram, och hvilken man egentligen icke kunde
beskylla för att hon »tänkte». I hennes första bok voro visser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
