- Project Runeberg -  Kvinnor. Sex tidspsykologiska porträtt /
165

(1895) [MARC] Author: Laura Mohr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6) Ett tidens offer: Sonja Kovalevsky

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

finhet och sensualism, är den alldaglige mannen icke någon
man. Men hon känner icke sig själf. Ty roten till de
stora begåfningarnas väsende är förborgad för dem själfva,
och de hafva en lång väg att vandra innan de komma
till kännedom 0111 sin egen storhet. Blott talangen, den
medfödda färdigheten, som icke alls eller endast föga står i
samband med personligheten, vet så noga besked om sina
anspråk, att den icke kommer till korta i lifvet och ej
låter lura sig genom någon naturlig blygsamhet.

För de stora begåfningarna är blygsamhetens
grann-lagenhet blott alltför naturlig. De känna en brist på
jämvikt mellan sig själfva och andra, och äfven om de i
följd af ett inre tvång måste bryta sig en bana, så bedja
de likväl på sätt och vis om ursäkt för sin enskilda persons
anspråk. De rika naturerna känna alltjämt sin rikedom
endast till en liten del. De blygas och tycka sig erbjuda
en tiggarpenning, när de skänka bort konungariken. Hur
mycket mer är då icke detta fallet med kvinnan, som ej
känner till sin rikedom, förrän mannen kommer och lär
henne känna den, i det han berusar sig af den.

Så var fallet med Sonja. Hon gaf och gaf alltjämt
med fulla händer, ställde sin ande, sina kunskaper, sin
hjälpsamhet och sina sällskapsgåfvor till allas förfogande.
Men när hon därpå ur sitt snilles eviga inre öfvergifvenhet
höjde några egna anspråk på en annans fulla ömhet, då
svarade man henne alltid: du fordrar för mycket. Ty det,
som snillet måste fordra, och det, som medelmåttan har att
gifva, kan i evighet aldrig stämma öfverens. Ur denna
sin osäkra, oklara böjelse för den omogne polske ynglingen

— en böjelse i hvilken likväl sinnena endast talade med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:45:45 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mohrkstp/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free