Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist - II. Nyromantikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bindelse med henne, i stället låter besegra sig af sin
drottning Sofia. Hon representerar det konventionella i
samhället: »en förfärlig ordning lik rutorna på schackbrädet».
Af samtiden beundrades bland Törnrosbokens skildringar
framförallt Ramido Marinesco och Signora Luna. Båda dessa
äro i dramatisk form, och Atterbom nämner till och med
Shakespeares namn i samband med dem. Det är endast
så till vida riktigt, som de tydligen äro inspirerade af dennes
komedier, hvartill så kommer ett lika tydligt inflytande från
Victor Hugo, hvilket vid denna tid gör sig särskildt märkbart
i Almqvists produktion. Det är det paradoxala och
teatraliska, sinnet för en yppig lokalfärg i spansk stil —
hufvud-sakligen uppenbarande sig i en smak för vackert klingande
namn — som anslagit besläktade strängar i hans själ. Men
om man svårligen kan förneka det teatraliska i dessa stycken,
äro däremot deras dramatiska egenskaper mera tvifvelaktiga.
Båda äro händelser utan verklig progression och dessutom
oklara i sin grundtanke. Snarast äro de musikaliskt
komponerade. Om det emellertid finnes något som dramat icke
kan fördraga, år det just oklarheten. Den som skall skrifva
dramer måste till fullo förstå »konsten att sluta stycken».
Ramido Marinesco är därför endast en följd af
effektfulla scener, skrifna på särdeles praktfulla fyrfotade trokéer.
Hjälten är Don Juans son, en vek och svärmisk yngling,
uppfostrad fjärran från världens ondska på ön Majorca. På
moderns, Donna Biancas, uppmaning drager han till sitt
fosterland, Spanien, för att fästa sig en brud. Fyra olika
gånger sammanträffar han med en kvinna, som vinner hans
kärlek, men hvarje gång upplöses äfventyret pä samma sätt.
Det visar sig, att den tillbedda är hans syster, och förtviflad
drager han tillbaka till ön Majorca. Hela hans
kårleks-trängtan samlar sig nu kring en tafla, föreställande en
himmelskt skön kvinna, som hans fader fordom målat med
gift från »baleariska ormar». Han öfverhöljer den med
kyssar och giftet gör sin verkan: han dör.
Hvad är nu grundtanken i denna dikt? Enligt Atterbom
består den däruti, att Don Juan gör bot för sina synder
genom att tvinga de kvinnor, hvilka han tidigare förfört, att
hata honom. För att blifva hatad af Donna Bianca, mördar
han således sin egen son. Obestridligen ett något
egendomligt sätt att sona sina synder på! Runeberg har vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
