Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VIII. Emilie Flygare-Carlén. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det fartyg, han tillhört, strandat på Pater Nosterskären. Nästa
dag räddas kaptenen, hvilken ännu befinner sig ombord på
vraket. Då han år svårt medtagen, stannar han vintern
öfver på ön och vinner därunder Gabrielles kärlek. De
tro-lofvas.
Emellertid drager han snart åter ut på hafvet för att
återvinna det välstånd, som skeppbrottet beröfvat honom.
Han ber henne vänta i tre år på hans återkomst.
Under tiden uppdyker en ny gestalt på horisonten. Det
år en son till den mördade jaktlöjtnanten Arnman. Han
gripes af kärlek till Gabrielle, och äfven i hennes sinne vaknar
småningom samma känsla för honom. Då man redan nått
in på fjärde året efter kaptenens bortresa, förklarar han sig
och får ja.
Hela den öfriga familjen sätter sig emot detta parti
mellan den mördades son och mördarens dotter. Särskildt
Anton, hvars sjuklighet ständigt ökas: han tror sig numera
vara Näcken och höra till där nere på hafvets botten. Hans
utbrott blifva allt talrikare, hans ton alltmera hotande, och
en morgon, då han sett jaktlöjtnanten och Gabrielle i
förtroligt samspråk, är han försvunnen från ön. Han har
be-gifvit sig in till Marstrand och angifvit fadern och brodern
för brottet, hvarefter han dränker sig.
I samma vefva återkommer kaptenen och finner
jaktlöjtnanten vid Gabrielles sida. Arnman träder frivilligt
tillbaka. Och nu följer upplösningen på alla punkter. Gabrielle
förklarar, att hädanefter vill hon icke tillhöra någon utan
framlefva sitt lif ogift. Kaptenen drager åter bort till
främmande land. Erika innebrännes samma natt, som de båda
mördarna gripas, hvilka sluta sitt lif i galgen. — Och många
år därefter såg en resande, som besökte dessa trakter, på ett
litet värdshus i en dyster kammare en liten skrynklig,
hop-skrumpen gumma, hvars vissnade händer lekte mekaniskt
med tvenne snäckor. Intet spår af skönhet fanns i det
gul-bleka, af sorgen utmärglade ansiktet; och »likväl», sade
traktörskan, »kallades hon fordom Tistelöns ros!*
Fru Carlén har aldrig nått så högt som i denna roman.
Icke blott att skildringen på hvarje punkt är full af det
åskådligaste lif, utan den är äfven som helhet förträffligt
komponerad. Hvad som framförallt är mästerligt, är hennes
återgifvande af de elementära lidelser hos dessa varelser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
