Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amicus och Amelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är någon resande stavkarl, som står
för porten och begär en allmosa. Tag detta
bröd och giv honom samt låt honom smaka en
dryck vin, innan han drager vidare.
Med dessa ord fyllde han den bägare, som
stod framför honom på bordet, och räckte den
åt tjänaren. Men denna bägare var densamma
han såsom barn hade erhållit i dopgåva av påven.
Tjänaren avlägsnade sig, men efter en stund kom
han springande tillbaka.
— Herre, ropade han, med denne tiggare
måtte det vara något egendomligt. Då jag kom
till honom, såg jag i hans hand alldeles samma
bägare som den jag själv bar, och hade jag ej
samtidigt sett dem båda, skulle jag kunnat svära
på, att han stulit eder. Men huru kan en usel
stavkarl äga en dylik dyrbarhet?
Då Amelius hörde dessa ord, bleknade han
och befallde genast, att tiggaren skulle föras in
till honom. Då denne blivit inburen, betraktade
Amelius länge den vanskapade krymplingen och
frågade slutligen:
— Säg mig, huru har du kunnat komma
över den bägare, son jag nu ser i din hand?
— Ack herre, den har jag ägt nästan under
hela mitt liv. Då jag var två år gammal döptes
Jag i Rom av påven själv, och han gav mig då
denna bägare samt namnet Amicus.
Knappt hade han yttrat dessa ord, förr än
Amelius störtade upp och slöt den spetälske i
sina armar.
— Så har jag dig åter, utropade han. Och
nu skola vi aldrig mera skiljas! Dig har jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
