Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nat upp. Valentins närvaro hade framkallat en gladare
sinnesstämning hos alla.
Melcers tungsinta och förändrade väsende hade inverkat
på föräldrarna. De sågo med oro, huru den enda manliga
arftagaren af Harthonska namnet tycktes förtäras af något
inre lidande. Skulle detta namn, som under så många
sekler burits af utmärkta män, nu slockna ut? Se där en oro,
hvilken plågade grefven och gjorde, att han med faderlig
ängslan betraktade sonen. Frigga, som kände, att hon
ensam i längden ej skulle förmå att förströ sin omgifning,
hade därför anlitat Valentins hjälp.
När man åtskildes, räckte hon honom handen och sade
i en hjärtligare ton än hon brukade begagna: »Tack för
i afton!»
»Tacka mig icke», svarade Valentin. »Det är ett högt
spel, vi spela», tilläde han med djupt allvar.
»Må vara; men just därför, att det är högre än andra
spel, kan det icke förloras, om det också icke vinnes.»
Friggas hållning, blick och leende var så tillitsfullt, att
man däruti läste detta starka och mäktiga hjärtas djup.
Några dagar förgingo.
Om aftnarna infann sig fortfarande Valentin. Man
glömde både regnet och blåsten utom hus för den känsla
af hemtrefnad, som en hvar erfor.
En affärsresa, den Valentin nödgades göra till S—,
förorsakade åter ett afbrott och gjorde, att man ett par aftnar
måste sakna honom. Under hans frånvaro ankommo några
af grefvens släktingar till Ljungbro för att gästa där öfver
julen. Det var baronen major X— med dotter samt
hof-marskalken D*** med fru.
Aftonen samma dag de anländt var hela sällskapet
för-samladt i salongen. Baron X—, som var major vid det
regemente, där Valentin tjänade, yttrade sig med särdeles
beröm om ’sin löjtnant’, som han benämnde Aurenius. Man
talade en stund om hans duglighet etc., då majoren helt
plötsligt sade: »Det lär ha varit hardt nära att min
löjtnant under sitt vistande i Frankrike knipit åt sig den
nuvarande grefvinnan Eldau.»
»Det där är säkert ett falskt rykte», inföll grefve
Harthon. »Aurenius hör alldeles icke till antalet af dem, som
låta känslan så behärska sig, att de glömma hvad de äro
skyldiga sig själf va.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
