Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år, och ni kan ändå ingenting. Jag har alldeles icke
någon heder af er. Dessutom vet ni, huru angelägen jag är
om hvarje tillfälle att öfva mig i musik. Jag ämnar med
tiden bli piano-artist, det vet ni.»
»Åh ja, jag vet, att ni ämnar bli allt möjligt utom
kvinnlig», sade Abraham suckande.
Öfver Gabrielles ansikte flög en mörk rodnad; hon mätte
Abraham från hufvud till fot med en blick, liksom hon
riktigt ville se, huru han såg ut vid uttalandet af dylika
ord.
Madame Moulins ögon hvilade på de båda unga. Det
syntes, att hon med intresse gaf akt på verkan af hvad
Abraham sagt.
»Låtom oss börja lektionen», sade Gabrielle kallt, efter
att ha betraktat Abraham. »Vi hafva redan pratat bort
allt för mycken tid.» Hon satte sig.
Abraham såg, att hon var ond. Han ångrade genast de
öfverilade orden och närmade sig henne sägande:
»Förlåt; hvad jag sade var förhastadt och innebar blott ett
skämt. Ni vet nog ...»
»... att vi börja med explikation af Tasso», afbröt
honom den unga flickan tvärt.
Nu var det alldeles omöjligt för Abraham att lyda. Han
fattade- Gabrielles hand, den hon helt motsträfvigt lät
honom bemäktiga sig, och bad:
»Var icke ond! Jag bönfaller. Det skulle göra mig
otröstlig.»
Gabrielle drog undan handen och vände sig bort från
honom. Abraham sprang fram till madame Moulin och
sade i en ton, som röjde, huru ledsen han var: »Madame,
öfvertala Gabrielle att förlåta mig mitt obetänksamma
yttrande! Jag skall aldrig ursäkta mig själf, att jag uttalat
de dumma orden.»
»Mon cher, ni behöfver icke mitt medlande»,
försäkrade madame Moulin. »Gabrielle kan omöjligt vara ond på
er för ett skämt, som hon själf framkallat genom det
ständiga smågnabb, hon gjort till en vana er emellan. Mitt
barn, räck Abraham handen till försoning?»
Gabrielle blef orörlig. Hon satt med bortvändt hufvud.
»Jag kan icke, mamma», svarade hon.
»Och hvad hindrar dig?»
»Den harm, som uppfyller mitt hjärta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
