Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Madame, det gafs blott en välgärning, som kunde
bevisas mig, och för den står jag i förbindelse hos er. Mitt
svar på ert bref, att ni funnit den jag sökte, är — att jag
infunnit mig här.»
»Monsieur, er ankomst hit skall fullborda min sällhet,
ty genom den har jag lyckats fullgöra min broders sista
bön. Jag tackar er.»
Frigga presenterade nu för sin man: »bankiren Elias
Levitain från Paris.» Därefter bad hon Elias att få föra
honom till madame Moulins rum.
Då de stodo utanför dörren till dem, läste Frigga upp
den med de orden: »Nu, monsieur, lämnar jag er. Vid
detta återseende är min närvaro öfverflödig.» Hon sköt
Elias in och tillslöt dörren efter honom.
Han gick genom det yttre rummet och stod därefter
framför madame Moulin, som vid hans åsyn lät ett utrop
af bestörtning undfalla sig.
»Således, efter fyrtiotre års oafbrutet sökande, förunnas
det Jacob Levitains son att återfinna sin fostersyster», sade
Elias med rörelse. »Sophie, ni har varit grym! Dock,
vi skola ej tala därom; den glädje, jag i dag erfar,
försonar mig med allt hvad jag lidit.» Han tryckte Sophies
hand till sina läppar. Den stolte, den stränge Elias var
rörd. Han satte sig oå soffan och drog henne ned
bredvid sig sägande: »Huru kunde du döma mig till dessa
kval, dem jag nära ett halft sekel lidit? Huru kunde du
för sex år tillbaka sitta vid min sida utan att räcka mig
handen och säga: Elias, jag är Sophie.»
Där sutto nu bägge dessa gamla, hvilka en gång såsom
barn varit så ömt förenade genom en viss likstämmig
sorgsenhet i lynnet. De fyra tiotal af år, som flyktat, voro
i detta ögonblick försvunna, och för Elias’ minne återljödo
alla de milda och försonande ord, som barnet Sophie då
talat till honom.
Sophie å sin sida var så upprörd, att hon icke kunde
hämma sina tårar eller få ett ord öfver sina läppar.
Elias återtog: »Du gråter! Smärtar det dig, att den
stackars Elias ändtligen funnit den, som beröfvat honom
hans frid? Har jag då verkligen så förbrutit mig mot dig,
att du icke ens nu, då vi bägge stå vid grafvens brädd,
kan glädja dig åt detta återseende?»
»Elias», sade Sophie med ansträngning, »tala ej till mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
