Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
onödig förolämpning. Han njöt av de känslor, han
uppväckte, och paraderade upp och ned för stadsgatorna i
upphöjt lugn, lycklig så länge dagen var, men de unga
herrarna i staden satte en skräddare i arbete samma natt, och
då Tom gick ut på fönsterparad nästa morgon fann han den
gamle vänskaplige negern, som skötte om ringningen i
kyrkklockorna, traskande fram i hans kölvatten, utstyrd i en
prålig, överdriven imitation — i kalikå — av hans elegans
och härmande hans fina öststatsfasoner så gott han kunde.
Tom gav sig besegrad och klädde sig efter den betan,
som det brukades på platsen. Men den tysta
landsortsstaden tråkade ut honom, sedan han nu stiftat bekantskap
med livligare platser, och det blev värre för var dag som
gick. Han började göra små utflykter till S:t Louis för
förströelse. Där fann han sällskap, som passade honom, och
nöjen efter sin smak, tillsammans med mera frihet i en del
särskilda fall än han kunde få hemma. Under de kommande
två åren blevo hans besök i den större staden därför allt
oftare återkommande och hans uppehåll där allt långvarigare.
Han började komma ut på djupt vatten. Han gav sig i
hemlighet in i äventyr, som en dag kunde komma att
leda honom i fördärv — som i själva verket gjorde det.
Domaren Driscoll hade dragit sig tillbaka från
domsagan och från alla affärer år 1850, och hade nu under tre
års tid varit utan sysselsättning. Han var president i
Fritänkarsällskapet, och Pundhuvud-Wilson var den andra
medlemmen i detta. Sällskapets var vecka återkommande
diskussioner voro nu den gamle lagkarlens enda livsintresse. Wilson
strävade fortfarande i all obemärkthet vid foten av
samhällsstegen, tryckt under den olycksaliga kvickheten om hunden,
som han fällt för tjugutre år sedan.
Domaren Driscoll var hans vän och påstod, att hans
förstånd var över medelmåttan, men det ansågs som en av
domarens fixa idéer och kunde därför ej förändra allmänna
opinionen. Eller rättare, detta var en av orsakerna till
att domaren ej lyckades omvända allmänna meningen; det
fanns en annan och viktigare orsak. Hade domaren låtit sig
nöja med att upprepa sitt påstående, kunde det ha gjort en
god verkan, men han begick misstaget att söka bevisa sin
ståndpunkt. Under några år hade Wilson för sig själv hållit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
