Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Driscoll, den unge gentlemannen, och jag är — å’ jag
önskar, att jag vore död!»
Ett jätteutbrott, sådant som vulkanen Krakatoas för någon
tid sedan med åtföljande jordbävningar, havsvågor och moln
av vulkanisk aska, förändrar det omgivande landskapets
fysionomi till oigenkännlighet, sänkande högt belägna trakter
och höjande de låga, skapande fagra sjöar där det varit
öken och öknar, där förut grönskande ängar lett mot skyn.
Den fruktansvärda katastrof som övergått Tom hade på
samma sätt förändrat hans moraliska landskap. Några av sina
lågt liggande nejder fann han upplyftade till ideal, några av
hans ideal hade sjunkit ned i dalarna och lågo där med säck
och aska av lava och svavel på sina störtade huvuden.
Hela dagar igenom irrade han omkring på ensliga
ställen, tänkande, tänkande, tänkande — sökande att finna
sig till rätta. Det var ett nytt arbete. Om han mötte en
vän, fann han en hel livstids vana på något
hemlighetsfullt sätt kommit bort — hans arm hängde livlös ned i
stället för att lyftas av sig själv och utsträcka handen till
hälsning. Det var »niggern» i honom, som gav sin
underdånighet till känna, och han rodnade och var skygg. Och
»niggern» i honom förvånades, då den vite vännen räckte
handen för att trycka hans. Han fann »niggern» inom sig
ofrivilligt vika åt sidan, på trottoaren, för en vit slusk
eller luffare. Då Rowena, det käraste han visste, föremålet
för hans tysta tillbedjan, bjöd honom att stiga in hemma
hos henne, gjorde »niggern» inom honom en förlägen ursäkt,
var skygg för att komma in och sitta ned tillsammans med
de fruktade vita på jämlik fot. »Niggern» inom honom strök
omkring här och där och på alla möjliga platser, inbillande
sig, att den såg misstänksamhet och kanske avslöjande i
alla ansikten, tonfall och åtbörder. Så underligt och olikt
honom blev Toms uppförande, att folk lade märke till det
och vände sig om efter honom, då han gick förbi; och när
han såg sig om — vilket han ej kunde låta bli att göra,
kämpa emot hur mycket han ville — och mötte det förvånade
uttrycket i någons ansikte, ingav det honom en sjuklig
känsla, och han lagade sig ur synhåll så fort han kunde.
Snart började han känna sig jagad och fick ett jäktat
utseende, och så flydde han upp till bergstopparna och till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
