Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om högsvenskt språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svensk aldrig skulle fullständigt förstå vare sig Tegnér,
Runeberg, Bellman, Snoilsky eller Wirsén, när han läser deras
poesi tyst för sig själf, så vida de högsvenska ljuden vore
honom främmande. Ju renare, tydligare och skönare vi äro
i stånd att uttala dessa ljud, desto bättre skola vi förstå
högsvenska och förstås af högsvenskar.
Högsvenskan bör slutligen inläras och öfvas i sina rena
ljudformer, emedan dess ljudvärde (se nedan) i regeln är
högre än bygdemålens och sålunda hvarje inblandning af
dessas ljud, hvarje bygdemålsbrytning, bidrager att minska
högsvenskans ljudvärde.
I sammanhang med här ofvan granskade åsikter, uttalade
af en bland våra mest framstående bygdemålsforskare, torde
följande företeelser inom den nyare litteraturen på detta
område ej böra lemnas ur sikte.
I sin ur flere synpunkter beaktansvärda uppsats »Om
språkriktighet» ansluter sig A. Noreen nära till den särskildt
under kampen mot den historiska språkskolan så skarpt
framhållna satsen om språkbrukets oansvariga och tyranniska
makt, en envåldsmakt, som väsentligen betingas af det sätt,
hvarpå kraftbesparingslagen behärskar språkutvecklingen.
Författaren betonar dock, att jämte kraftbesparingslagen måste
tydlighetslagen erkännas såsom bestämmande för hvad han
kallar språkriktighet. Detta begrepp bestämmer han sålunda:
»Bäst är vad som känn av den förevarande publiken
eksaktast ock snabbast uppfattas ock av föredraganden lättast
produseras»[1], eller som en annan af våra yngre språkmän,
Flodström, uttrycker samma sats: »Bäst är den språkfårm,
som med nödig tydlighet förenar största möjliga enkelhet».[2]
Tillämpas nu denna formel på frågan om ljudriktighet,
så komma vi i själfva verket tillbaka till den
Körting-Lundellska satsen, att en hvar talar riktigt, då han med
normalt funktionerande talverktyg talar språket inom sin
hemort eller umgängeskrets, ty en hvar måste ju antagas
vara i stånd att »lättast producera» detta sitt modersmål,
liksom detsamma »exaktast och snabbast» uppfattas af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
