Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om bristen på svensk terminologi i fråga om uttalsstörningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke blifvit under senare tider på något fullständigare sätt
behandladt af någon framstående vetenskapsman[1]. I
Frankrike, England och särskildt i Tyskland finnes dock icke
blott en rik litteratur i ämnet utan också en mängd mer
eller mindre framstående praktiserande specialister på detta
område utom de många döfstumlärare, som äfven sysselsätta
sig med botande af stottring.
Den omförmälda osäkerheten i den svenska
terminologien på detta område har äfven förefunnits i England och
Tyskland. I de stora kulturländerna har man däremot på
senare tider börjat använda tvenne skilda termer för de
båda hufvudslagen af språkstörningar. I England betecknas
de nämligen med stammering och stuttering, i Tyskland
med Stammeln och Stottern och i Frankrike med
balbutiement och bégaiement. Äfven antikens skriftställare synas
hafva tämligen noga iakttagit denna viktiga skilnad, i det
grekerna betecknade den orala ljudmissbildningen med orden
ryavhiG/uoQ) TQavhorrfi^ ipftäiG/uog, t/teÅÅoV^g och stottringen
med .paTTaQiG/LtoG, iG%vo(pcovia, medan latinarne benämde
det förra felet blæsitas och det senare hæsitatio eller
hæsitantia linguæ.
Den omförmälda bristen på nödiga termer i vårt språk
är ingalunda lätt att fylla. Vilja vi i enlighet med
språkbrukets kraf eller »tyranni» fortfarande använda ordet stamma
för att beteckna det viktigaste uttalsfelet på detta område,
så råka vi i strid med den nyare vetenskapliga terminologien
i Tyskland och England, hvarest man beklagar sig öfver
otydlighet och förvirring, då någon använder »stammeln»
eller »stammer» i denna betydelse. Enhet och tydlighet i
terminologi äro dock för vetenskapen minst lika nödvändiga
som enhet i mynt, mått och vikt för den praktiska
samfärdseln. Oviljan mot att rikta språket med ett nytt ord,
äfven om det vore än så godt eller nödvändigt, torde väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>