Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mozart ej mera någon väsendtlig framgång i Wien
förrän i sina sista dagar med »Trollflöjten».
»Flykten ur Seraljen» betecknar öfvergången
från den gamla koloratur-operan, hvilken Gluck nyss
förut i Paris gifvit en grundlig stöt, till den
egentligen dramatiska. Bravour-arian ingick ej heller i
Mozarts system och undveks af honom så ofta de
tryckande förhållanden, dem han ej alltid förmådde
genombryta, medgåfvo det. Men äfven i denna opera
måste han för en »welsk» sångerska, såsom han
kallar henne, (Signora Cavaglieri) skrifva åtskilligt i
den vägen, ehuru han smyckade Costanzas arier
(egentligen de båda första) med den oefterhärmliga
melodiskönhet och sanna karakteristik, som genast
låter igenkänna Mozarts hand. Ariernas mängd i
förening med bristen på stora ensembler och
finaler, sådana han sedan skapade dem i Figaro, låter
emellertid »Flykten ur Seraljen» i dess helhet ej
uthärda jemförelsen med lians senare verk, men den
innehåller dock en skatt af musikaliska och dramatiska
skönheter, med livilka vår tid ej mäktar frambringa
något jemförligt och som ännu efter 85 år bevarar
operan på repertoirerna såsom ett mästerverk af
hög ordning.
Dessutom finnas här tvenne elementer som för
denna opera äro särskildt betecknande och utmärka
den bland Mozarts öfriga dramatiska arbeten. Aldrig
har Mozart i något manligt parti målat kärleken
med så mjuka färger, sä ljuft och smältande
uttryck, som i Belmontes, hvars arier — i synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
